Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
ålder, respektive tjugutre och tjugufyra år,
betraktat som ohjälpliga ungkarlar och
definitivt ur kärleksleken.
I "Nöddebo Prästgård" finns det inte mycket
psykologi i modern eller halvmodern mening,
men det finns en människoteckning som är
baserad på intuitivt medkännande och skarp
iakttagelse. Henrik Scharlings fack var etiken,
och detta fack ansåg han själv böra vila på
bredast möjliga kunskap om människolivet. På
hans människointresse finns det för den som
läser "Nöddebo Prästgård" ingen anledning
att tvivla. Visserligen synes den adertonårige
Nicolai sakna resonans för en hel del, men å
andra sidan finns det hos friska och
välanpassade människor åtskilligt som liksom hälsan
tiger still. Boken är full av kvickögda och
träffande iakttagelser och figurerna äro i sällsynt
hög grad levande. När Henrik Scharling
skapade Nöddeboidyllen var det för att i fantasien
få vara tillsammans med de sina, och
människorna i Nöddebo äro sammansatta av drag
som han iakttagit hos dem. Den livliga,
tanklösa, godhjärtade Andrea Margrethe har lånat
namnet och som Scharling säger i ett brev
"Mere end blot Navnet" från hans syster, den
eldfängde, retlige, pratsamme och charmerande
juristen Frederik, som av Nicolai döpts till
""Corpus Juris", är hans yngre broder William,
som inte blev alldeles nöjd med att
"præsen-teres paa den Maade for det hele København",
teologen Christopher, som vanvördigt nog
kallas "Gamle", eller som det på svenska skulle
heta "Gamlingen", är Henrik Scharling själv
sådan som han tänkte sig att familjen och
umgängeskretsen uppfattade honom, en
opraktisk, fumlig och litet högtidlig läsmänniska,
inåtriktad och helt upptagen av de stora
livs–och evighetsfrågorna. Nicolai däremot, som
svallar över av obegränsad nyfikenhet på allt
som kommer inom hans synfält, är den
utåtriktade realist som fanns innanför denna
läs-människas skal och som först genom resans
upplevelser fick kraft att växa till full
kroppsstorlek. Den figur i boken som har minst liv
är den milda och för fromma predikningar
nästan övernaturligt fallna Emmy, men för
henne hade Henrik Scharling ingen förebild
utan hon är helt enkelt den unge mannens
kvinnliga ideal.
Det är emellertid den gamle prästmannens
gestalt som i viss mån kan sägas dominera hela
"Nöddebo Prästgård". Som modell utpekades
allmänt Peter van Wylich, och prästen i
Nöddebo är liksom prästen i Greve reslig till själen
som till kroppen. Han är drastisk och
slagfärdig, en mästare i konsten att med stort
allvar säga raka motsatsen till vad han menar och
vad alla veta vara faktiska förhållandet, hans
tal är friskt och salt, kryddat med allehanda
beska och hälsosamma kryddor och emellanåt
smyckat med retoriska figurer som tydligtvis
höra till 1840- och 1850-talens akademiska
jargong. Han har ett starkt verklighetssinne och
föga respekt för boklärdom, hans tänkande är
okonventionellt och han har förmågan att vara
okynnig utan att fördenskull tappa sin
värdighet. Gestalten står i skarp motsättning både till
Ingemanns släta pappersdocksfigurer och till
de förvärldsligade präster som hos Blicher och
Hostrup synas vara mera på sin plats vid
l’hombrebordet än i predikstolen. Det läses
bordsbön och sjunges morgonpsalm i hans
hus, det är med motvilja han tillåter sina
döttrar att ställa till en bal på nyårsdagen, det är
inte full tolerans han visar när han på
söndagsförmiddagen ertappar Corpus Juris och Nicolai
i färd med att lära skolmästaren att spela
Phombre, och han träffar i sin lilla meditation
över psalmen "Hvo ikkun läder Herren raade"
en av all religions innersta hjärtpunkter. Med
allt detta skulle prästen i Nöddebo emellertid
endast ha blivit en väl utförd typ om Henrik
Scharling inte hade tillagt några drag som göra
honom till en levande individ. Det finns hos
denne prästman något av en stor kraft som
förtäres därför att den fått för lätta bördor
att bära. Otillfredsställelsen skymtar bakom
gycklet, retligheten pyr under gäckeriet, och
då den flammar upp blir löjet mera bittert än
godmodigt. Det är skämt då han klagar över
att inte få läsa något i tidningarna i stil med:
"Igaaraftes fandt et heftigt Sammenstød Sted
paa Kongens Nytorv mellen Matroserne og
Studenterne. Et ungt Menneske, ved Navn
Nicolai, blev hængt paa en Lygtepæl", och
sedan tillägger: "See saadant Noget, det kunde
möre mig!" Och det är fortfarande skämt då
han lägger ut ordet "Mulier taceat in ecclesia"
som "i Kirken tåler Fa’er, og vi tier; hjemme
tåler vi, og Fa’er tier", men det är ändå
förklarligt att det i brev till Henrik Scharling från
hemmet uttrycktes en undran om "Onkel Peter"
egentligen var så glad över sitt porträtt.
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
