Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
niskan och endast människan beskärd, men
som både den världsliga makten och den gamle
antropomorfe dunderguden — eller är det den
hegelska världsanden? — ängsligt undanhålla
henne, därför att medvetandet därom skulle
beteckna slutet på deras välde, når han först
i och genom mordet på Aigistos och
Klytaim-nestra. Elektra brytes ned av samvetskvalen
och hemfaller under Zeus’ välde, men Orestes
tar i stolt frihet ansvaret för den gärning
som är hans och kan därför till sist också
befria folket från dess skuld- och syndabörda
och taga den på sig; han växer i den
underfundiga slutscenen till en frälsargestalt, en
återlösare, men en suverän, trotsig återlösare, inte
en lidande.
Om den innersta, metafysiska innebörden
i detta mäktiga idédrama stundom undgår den
profane, så är det i varje fall ett stycke oerhört
verkningsfull teater, vars många stilbrytningar
och tvära kast tillvaratagits lika skickligt och
lika inspirerat av såväl översättaren, Krilons
skapare, som regissören, Alf Sjöberg. Tempot
kunde måhända ha drivits upp något i första
aktens något utdragna exposé, men eljest
noterade man tacksamt så förträffliga ting som den
suggestivt makabra folkscenen i andra akten,
den vackra slutscenen med sin klarnande rymd
och högtalararrangemanget i tredje aktens
dialog mellan gud och människa; det motsvarade
utmärkt begreppet melodram, som här utgör
författarens enda scenanvisning. Eljest skreks
det nog en smula för mycket i ett drama, som
dock är förvånande lite retoriskt för att vara
både franskt och klassiskt. Skulptören Erie
Gråte stod för scenbilder och dräkter. Han hade
vackert och fyndigt genomfört motsatsspelet
mellan minoisk stil för Argos och argosbornas
del och arkaiskt hellensk för dem ifrån andra
världar. Första aktens scenbild föreföll mig
dock något gyttrig, och både palatset och
zeus-stoden saknade monumentalitet. Andra aktens
stora operaveduta var desto mer monumental
och likaså den väldiga tronsalen, öppen mot
världsrymdens tomhet och dominerad av den
groteskt fascinerande zeusstatyn. Tredje aktens
apollostod och dess tycke av negerskulptur
chockerade mig först, men jag föll till föga
sedan jag återfunnit figuren på
keramikavbild-ningar; Gråte hade tydligen gått till verket med
största omsorg om stilriktigheten — det fram-
gick för övrigt även av erinnyernas dräkter
samt av Klytaimnestras, där förebilden tycks
ha varit själva ormgudinnan från Knossos.
Skådespelarna voro ställda inför särskilt
svåra problem, då personerna ju till stor
del äro förkroppsligade tankar och begrepp.
Svårast hade väl Stig Järrel det som Aigistos,
eftersom han först måste vara en rytande
teatertyrann och sedan skall ge röst åt ett slags
ihålighetens dialektik bakom denna mask; det
.var säkert inte bara hans fel att jag inte fick
något grepp om figuren. Som Zeus hade Uno
Henning det rätta arkaiska leendet i
mungiporna och gav förträffliga uttryck åt ironien,
självironien, den patriarkaliska cynismen hos
denna mångtydiga gestalt, i sin gäckande
oåtkomlighet den figur i Sartres stycke som
smakar mest av Giraudoux. Åke Claesson
gjorde med sedvanlig vis comica en välvillig
karikatyr av Orestes’ lärare, den flacka
rationalismens och den urvattnade humanismens av
författaren förlöjligade representant. Olof
Wid-gren hade som Orestes fått en uppgift, där just
det lite bundna, hämmade och intellektuella
i hans spelsätt kom till sin rätt; han gav
verkligen intryck av en människosjäl i kvalfylld
tvekan, som till sist andas ut i befriande
klarhet. Men kvällens största konstnärliga segrar
stannade bestämt på spinnsidan. Som Elektra,
denna hatets flammande låga, som till sist
strypes och bringas att svärta av
samvetskvalens plågoandar, hade Mai Zetterling sin
knubbiga apparition emot sig men spelade ut
med en intensitet, en furia, en lidelse för
uppgiften som var betvingande. Elektras hänförda
bekännelse till livet och livsglädjen när hon
dansar över de dödas vilorum blev betagande,
och en gripande kontrast utgjorde hennes
bekännelse till våldets oumbärlighet i
konfrontationen med Orestes’ humanism. Men ännu mer
fångad blev jag kanske av Karin Kavli som
Klytaimnestra; det utbrända och uppgivna hos
denna varelse bortom hopp och fruktan
tolkades överlägset av den hesa, slocknade
stämman, det förhärjade ansiktet och den brutna
gestalten.
Hilding Rosenbergs musik och Birgit
Gullbergs koreografi bidrogo slutligen också till
den konstnärliga upplevelsen, till intrycket av
en sällsynt ståtlig och fängslande teaterkväll.
Holger Ahlenius
688
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
