Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- November. N:r 9
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dikter från Ryssland
Under röd himmel. Nyryska dikter i svensk
tolkning av Rafael Lindqvist.
Söderström & Co. Helsingfors 1945.
På tjugutalet utgav Rafael Lindqvist ”Sånger
i rött och svart”, en samling tolkningar av
sovjetrysk revolutionslyrik. Många av de bästa
dikterna i den omfångsrika nya samlingen
(”tillkommen på uppdrag av Kommittén för
kulturellt närmande mellan Finland och
Ryssland”) känner man igen från den tidigare
volymen. ”Under röd himmel” är en slarvigt utförd
bok, vimlande av tryckfel, och slarvet omfattar
även själva tolkningarna, som har en
synnerligen godtycklig prägel, med haltande rytmer
och ett ofta besynnerligt ordval. Men nyrysk
lyrik utmärks förmodligen i original av en
överlägsen, kraftgenial nonchalans, som
blandar brutal primitivitet och naivt patos med
djärvt konstnärliga inslag. Och trots sin
bristfällighet förmedlar också tolkningarna ett
intryck i denna riktning.
Tre ryska poeter blev berömda på tjugutalet:
Majakovskij, Jesenin och Pasternak.
Majakovskij, en reslig skogvaktarson från Georgien,
började som anarkistisk futurist, blev efter
revolutionen officiell agitationspoet och slutade
som ryktbar självmördare, till följd av olycklig
kärlek och litteraturpolitiska intriger. Han rör
sig med grova effekter, våldsamma gester,
karikerande förenklingar: en diktande
plakatkonstnär. Hans vers är avsedd att rytas ut över
folkmassor och eftersträvar löpsedelrubrikernas
sensationella slagkraft, en vers i stövlar,
marscherande med larmande järnbeslag framåt
storstadsgatorna. Hans humor är gapskrattets,
hans kosmiskt storslagna raseri verkar halvt
parodiskt: han är en revolutionsdynamikens
naive gigant. Men åtminstone i sina tidigare
dikter visar han även en egenartad, drastisk
bildfantasi och en sorts vilsekommet barnslig
känslighet mitt i bullret.
Än lever väl en svag resonans
av minnet av folk som med gråt gått hädan.
Men i storstadens glans
har människan redan
fått varje minut
att i glädjeblomster slå härligt ut.
Hans kärlekslyrik är revolutionär främst i sitt
raseri, på en gång konstruktiv och splittrad:
en trappa beströdd med brokiga skärvor.
Lindqvist har försökt få med också den satiriske
världsresenären Majakovskij, men hans
Gulliverattityd mot letter, tyskar och andra
folkslag är lite svår att uppskatta: gamänghumöret
döljer blott bristfälligt den poetiska torkan.
Det intressantaste med Majakovskij är hans
ansatser för att revolutionera poetens hela
funktion. Det framstår med särskild tydlighet vid
en jämförelse med Jesenin, en både
ursprungligare och traditionellare poettyp. Han är
bondsonen som revolutionen ryckte bort från
sädesfält och ikoner, en urspårad krogbohem,
Majakovskijs föregångare i självmordet. Han
förblir en bukoliker tillsatt med apokalyps, hans
Ryssland är en fantastisk vision där rymderna
kalvar och vetekornen krälar som guldbin.
Hans självförintelse har ett drag av offermystik,
han spelar rollen av extasdrucken
revolutions-Kristus, iklädd det förflutnas alla synder. Han
är sig själv också som saftigt grotesk
landstrykare i Lindqvists tolkningsprov. Hos Pasternak,
den store överlevande, numera modern
klassiker och Shakespeareöversättare, är det
svårare att hitta signalementet. Han är ryktbar
för sin förfinade konstnärlighet, sitt
komplicerade bildspråk, men här finner man bara lösa
rapsodier i expressionistiskt maner. De
ovanligaste av hans formuleringar är inte
märkvärdigare än så här: ”Månen kyler som en
femtikopek” och ”Åskan gör ögon och gräs
gredelina”.
Apokalyps och messiasfantasier går igen hos
många andra än Jesenin, framför allt hos
Block, symbolisten och mystikern, som en kort
tid sögs med av överspänd
revolutionsentusiasm. I den berömda diktcykeln ”De tolv”
låter han, halvt blasfemiskt, halvt hänryckt,
ingen mindre än Kristus gå med en blodig fana
framför de skjutande och svärande
rödgardisterna i snöstormsnatten. Bjelyj, den
förrevolutionära epokens främste stilexperimentator, hör
också till dem som 1917 hälsade
domedagsdundret och eldstormen, varigenom Ryssland
skulle bli världens frälsare. För Ehrenburg
blev Ryssland vid samma tid den korsfästa
modern, som han ber om barmhärtighet för.
Oljenin kallar en dikt rakt på sak för ”Den nye
frälsaren”. Kljujeffs ståtliga ”Solbringarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0801.html
