Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUBBSTJERTHÖNS.
527
ankommit till den bestämda hviloplatsen, och likaså om morgnarne, innan de lemna
den samma; andra förnimmer man äfven under dagens lopp. Frön, frukter,
bladspetsar och insekter utgöra deras föda. Vissa frön gifva stundom deras eljest
utmärkt välsmakande kött en oangenämt bitter smak. Många arter lära
hufvudsakligen föda sig af kaffeträdets frukt, frukten af några palmer m. m. Öfver deras
parningsförhållanden har man ännu icke för alla arter kommit på det klara; de flesta
tyckas likväl lefva parvis. Alla rufva på marken, uppkrafsa till näste åt sig en
grund grop och lägga här ett betydligt antal ägg. Ungarne anföras en tid af de
gamla, men lemna snart modern, åtskiljas och gå sedan sina egna vägar. - Såsom
jagtbart vildt motsvara stubbstjerthönsen i Sydamerika våra rapphöns; de kallas äfven
rent af för »rapphöns» eller »vaktlar» och jagas ifrigt. Alla rofdjur, så väl
springande som flygande, täfla häri med menniskan; äfven jaguaren försmår icke att
förfölja dem; ja, till och med några insekter, exempelvis myrorna, som draga omkring
i täta hopar, bli farliga för ungarne. Fångna Stubbstjerthöns får man. ofta se hos
indianerne; en och annan kommer äfven öfver till Europa. De tillhöra icke de djur,
som förstå att fängsla, utan måste tvärt om betecknas såsom tråkiga varelser.
En af familjens vanligaste arter, Inambu (Ilhynchotus rufescens, fig. 207), är
roströdgul, hvitaktig på strupen, svartstrimmig på öfre delen af hufvudet och har
breda, svarta band på rygg-, viug- och stjerttäckfjädrar. Handpennorna äro
enfärgade och lifligt rostgulröda, armpennorna svarta och grå, vågiga på tvären, på
bly färgad botten. Ögat är rostgulbrunt, näbben brun, vid underkäkens botten blekt
gulbrun, foten köttbrun. Längden är 42 cm., hvaraf stjerten upptager 5 cm. -
Inambun finnes i camposområdet i det mellersta Brasilien, särdeles vid S:t Paolo,
södra Minas och Goyaz, men förekommer äfven ofta i de argentinska länderna. Hans
i/ ’ C-7
ovighet är väl bekant för infödingarne, hvilkas barn taga många med en högst enkel
kastsnara. Köttet lemnar den yppersta villebrådsstek som kan framsättas för den
resande i Brasilien eller i de argentinska länderna. Fångna inambuer förekomma
icke sällan i bur hos oss, trifvas förträffligt, visa sig anspråkslösa och skrida väl äfven
till fortplantning, om de erhålla lämplig vård.
En sjette flock af hönsfoglarne: S tit gr all ät or e s (de vadarelika), sammansatt
af sydamerikanska (bland andra den lärkfärgade Thinocorus) och antarktiska foglar
(den hvita Chiornis) med spetsiga vingar och korta fötter, som äro nakna äfven på
spetsen af skenbenet, anföres af Sunde v all såsom en föreningslänk med vadarne.
En sjunde flock: Heteromorphae (oregelbundet bildade), som innesluter blott ett
slägte, Tofshönsen eller Stinkhönsen (Opisthocomus) från Guyana och Brasilien,
skulle enligt Sunde v all rättast vara att betrakta såsom hönsfoglar, hvilka förlorat
en del af sina karakterer såsom sådana och iklädt sig sångfogelkarakterer. Vi hafva
således sett, att hönsfoglarne visa öfvergångsformer till de flesta öfriga fogelklassens
ordningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
