Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPETSALKOR. 721
grisslan, så när som på en rent hvit vingspegel, sammetssvart med grönaktigt
skimmer. I vinterdrägteu är undersidan hvit- och svartfläckig; i ungdomsdrägten är
öfver-kroppen svartaktig, vingarne tecknade med hvita och svarta tvärband, undre delen
af kroppen hvit, allt annat svartgrått fläckigt. Längden utgör 34 cm., hvaraf stjerten
upptager 5 cm. - Grisslan finnes utbredd öfver jordens höga nord och lefver såsom
häckfogel mellan 80° och 57° nordl. bredd. Vid den egentliga vinterns början
anträder hon en mer eller mindre regelbunden vandring, som för henne till sydligare
trakter och dervid hvarje år ända till Tysklands norra kuster. Grisslans anblick är
alltid tilldragande, hon må nu sitta på klippblocken, eller rigtigare sagdt klibba vid
dem, eller simma och dyka eller flyga. Då hon sitter, plägar hon slå sig ned på
tarserna, hålla bålen temligen upprätt och dervid röra hals och hufvud i behagliga
böjningar. I att simma är hon mycket skicklig, ehuru hon vanligen icke ligger djupt
med bålen, utan tvärt om flyter lättare på ytan än alla befryndade arter. Då hon
simmar, visar hon ofta de vackra, röda fötterna öfver vattnet. Då hon vill dyka,
gifver hon med båda fötterna en kraftig stöt, störtar sig på hufvudet i vattnet utan
minsta buller, öppnar på vingarne, så snart hon kommit under vattnet, och ror sig
framåt med deras och fötternas tillhjelp, men håller sig likväl endast två minuter
under vattnet utan att hemta andan. På häckningsplatserna ser man grisslorna
alltid skilda från de öfriga sjöfoglarne, och hvarje par håller troget till sammans.
Om andra foglars görande och låtande tyckas de icke bekymra sig, och lika litet
frukta de en menniska, som nalkas. I början af mars infinner sig grisslan på
fogel-bergen och lägger här på kiselstenarne i en passande remna eller klyfta 2 ägg, sällan
fore midten af april, ofta först i maj. Borttages den första kullen, såsom alltid sker
på tillgängliga fogelberg, så häckar paret för andra gången, men lägger då endast
ett ägg. Hanne och hona rufva omvexlande och sitta till slut så hårdt på boet, att
man kan borttaga dem med handen. - Grönländare och isländare bemägtiga sig
äfven grisslan sjelf, om de kunna; norrmännen taga endast bort hennes ägg, men
lemna henne för öfrigt i fred. Utom af menniskan förföljes grisslan äfven af j
ägt-falkar och labbar. Hennes kött smakar visserligen tranigt, men kan dock tillredas
så, att det blir njutbart. I norra Skandinavien bjudes man ofta på ungar och lär
sig med tiden rätt gerna hålla dem till godo.
Spetsalkan (Uria troile, fig. 265) är större än grisslorna, men liknar dem för
öfrigt mycket till sin kroppsbyggnad. Näbben är likväl på sidorna mera
sammantryckt och undersidan äfven om sommaren hvit. - Vid våra kuster förekomma tre
varieteter af denna art, hvilka icke allenast till gestalt och färg, utan äfven till sitt
lefnadssätt i hög grad likna hvar andra. - Spetsalkorna lefva i de nordliga hafven,
rufva likväl i enstaka par äfven inom ’den tempererade zonen och komma om vintern
regelbundet ned till denna. Äfven denna art närmar sig endast under
häckningstiden land och lefver för öfrigt ute på hafvet, de flesta år ut och år in mer eller
mindre i en och samma trakt. Spetsalkorna simma med stor skicklighet och sänka
dervid kroppen ned i vattnet ungefär till den hvita undersidans gräns, dyka
mästerligt och rö sig under vattnet ytterst hastigt och skickligt fram med vingar och fötter,
kunna äfven stanna flera minuter under vatten, flyga med surrande vingslag hastigt
genom luften, men icke gerna långt åt gången; endast då de vilja begifva sig till sitt
bo, flyga de på betydligare höjd öfver vattnet, men eljest tätt öfver vågorna. Sedda
på långt håll likna de till följd af vingarnes surrande rörelse stora insekter, och i
närheten af deras häckningsplatser kommer man ovilkorligen att tänka på en af bin
kringsvärmad kupa, i synnerhet om berget har form af en kägla. - Den, som be-
Brehm, Foglarnes lif. 2:a uppl. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
