Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ORMAR.
eller i skymningen, varseblifver ett sig närmande byte, lyfter han hufvudet öfver
den trubbiga kägla han hittills bildat, då han hoprullad hängaf sig åt hvilan. Ögats
pupill, som i ljuset sammandragit sig till en smal springa, utvidgas, tungan kommer
i rörelse, visar sig och försvinner omvexlande, vrider och vänder sig åt ena och andra
sidan, och äfven stjertens spets förråder nu liksom hos lurande kattor den vaknade»
roflusten. Detta är det ögonblick, Mutzel valt för att framställa afgudaormen (fig. 42).
Sedan ormen noga iakttagit offret, hvilket kan dröja en längre eller kortare tid,
rullar han upp sig och börjar förföljelsen, såsom man ser på afbildningen af
aua-kondan (fig. 43). Långsamt framskjutes främre delen af kroppen öfver de ringlar,,
hvilka den hvilande ormen lagt jemte och öfver hvar andra; långsamt och oafbrutet
följer allt mer och mer af den maskformiga kroppen. Alla muskler arbeta, alla
refben stödja sig mot marken för att drifva den tunga massan framåt; pröfvande
känner sig ormen före med den allt jemt rörliga tungan, medan blickarne
oaf-vändt äro fasta på bytet; och närmare och närmare nalkas rofdjuret intill detta.
Offret anar ingenting af den fara, som hotar det, ty det ser icke i ormen, som
oupphörligt kommer det samma närmare, den fruktansvärda fiende, åt hvilken det or»
några ögonblick skall hemfalla utan räddning. Häpen öfver den för det samma
främmande och sannolikt högeligen sällsamma gestalten, förblifver det sittande och gör
i bästa fall några steg eller några skutt, liksom ville det lemna vägen fri åt ormen;
derefter lugnar det sig åter och låter icke allenast rof våren, som nu råkar i allt
större-ifver, omedelbart framför sig lägga sin hals i vindningar for att erhålla den för
angreppet nödiga längden, utan förblifver icke sällan stillasittande, till och med då ormen
kommit så nära, att han kan vidröra offrets kropp med tungspetsen. Såsom jag ofta
sett, nosa kaniner å sin sida under dylika förhållanden nyfiket på ormen, alldeles
som ville de återgälda hans vidröring med tungan. Plötsligt framslungas
orrahuf-vudet; på samma gång, men icke förr öppnas käkarne, och innan offret ännu rätt
vet, hvad som förestår, gripes det och pressas mellan en eller två ringlar af
ormkroppen. Detta försiggår så blixtsnabbt, att äfven åskådaren icke hinner erhålla
någon rigtig föreställning om sättet, huru det sker. Ormen griper djuret och
inrullar i samma ögonblick främre delen af sin kropp, i det att han vänder hufvudet
med sitt byte framåt och med detta beskrifver lika många kretsar som han tänker
lägga snaror kring sitt offer. Men den sekund, som ingick, då angreppet skedder
har ännu icke förflutit, innan det gripna offret redan befinner sig i den
dödsbringande slyngan. Blott sällan hör man det skrika till, och om så sker, är det
sannolikt endast till följd af det fruktansvärda tryck, som pressar ut luften i lungorna
genom xstruphufvudet. Huru oemotståndligt detta tryck är, ser man af det
insnärjda djurets ansigtsuttryck: ögonen träda ut ur sina hålor, med ett uttryck af
smärta förvrida sig lapparne, krampaktigt rycka bakbenen. Men redan efter några
ögonblick försvinner djurets medvetande, och allt efter som djuret är seglifvacltr
blifva hjertats slag förr eller senare svagare, till dess att lifvet helt och hållet flyr och
döden inträder. Det skulle vara fåfäng möda att nu söka uppveckla ormen. Hans
ofantliga muskelkraft gäckar mer än en mans styrka. Sina jetteormar inlinda äfven;
sina små offer på det skildrade sättet; stora ormar klämma ett litet byte ofta endast
mellan två vindningar af främre delen af kroppen och strypa det genom att lägga
sig på det samma och sålunda låta sin egen kroppsvigt verka, hvaremot de alltid
inveckla större djur på det satt, som afbildningen af tigerormen (fig. 44)
utvisar. I trots af jetteormarnes utomordentliga förmåga att svälja, har käkarne^
förmåga att vidga sig likväl sina gränser. Många af de hemska historier, nian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
