Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
OKMAR.
’båda gifttändernas öppningar förenade med hvar andra genom en fin, ofta knappt
.märkbar springa, och giftröret är följaktligen framtill icke helt och hållet tillslutet.
Hos ett mindre antal ormar tyckes det deremot vara alldeles tillslutet, och i
springans ställe finnes på sin höjd endast en fin linie. Härefter skiljer man mellan
fårade och släta gifttänder, sådana, hvilkas rör framtill visar eii springa, och sådana,
hvilkas kanal är rundt omkring sluten. Alla dag-giftormar hafva jemförelsevis
små, alla natt-giftormar jemförelsevis stora tänder. Hos vår vanliga huggorm
uppnå gifttänderna en längd af 3 till 4, högst 5 mm., men hos lansormen blifva
de 25 mm. långa. De äro glasartadt spröda och hårda, men utomordentligt spetsiga
och genomtränga derför med samma lätthet som en skarp nål mjuka föremål, till och
med mjukt läder, medan de deremot lätt glida af eller till och med springa sönder
mot hårda föremål, om ormens bett är häftigt. Utbrytas gifttänderna utan vidare,
så träda ofta redan efter tre dagar, allra senast efter sex veckor,
ersättnings-tänder i stället, och endast om man, såsom orm besvärjare pläga göra, äfven utskär
det slemhinnans veck, hvari gifttänderna ligga inbäddade, eller skadar en del af
käken, således förstör alla tandgroddarne, ersättas de icke. Hvarje körtel afsöndrar
en jemförelsevis ringa mängd gift: hos en omkring 2 m. lång, frisk skallerorm
högst 4 till 6 droppar; men en bråkdel af en sådan droppe är också tillräcklig att
inom få minuter förderfva blod massan hos ett stort däggdjur. Giftkörteln är starkt
uppsväld af gift, då ormen en längre tid icke bitit, och sjelfva giftet, som kan
jemföras med saliv eller betecknas så?om sådan, är en vattenklar, tunn, genomskinlig,
gul-eller grönaktigt färgad vätska, som i vatten sjunker till botten, men likväl under lätt
omröring blandar sig med detta, rödfärgar lakmuspapper och således förhåller sig som
en syra, En blandning af giftet med kalilösning gör det samma alltid overksamt, och
dock är kalilösningeus bruk, vare sig i u vert es eller utvertes, hos orm bitna utan verkan.
Undersökes giftet under stark förstoring, visar det celler, som simma i en
ägghvit-artad vätska. Blod af ett genom ormbett förgiftadt djur verkar förgiftande på andra
djur, om det insprutas i deras ådror, och enligt Fayrers undersökningar kan denna
verkan åstadkommas tre till fyra gånger vidare från djur till djur. Alldeles det
samma är fallet med mjölk: diancle ungar, hvilkas mödrar blifvit bitna, dogo under
samma symptom som dessa. Deremot kan köttet af förgiftade djur förtäras; de af
Fayrer till hans försök använda höns och andra ätbara djur tillvaratogos
åtminstone alltid af hans medhjelpare och förtärdes utan någon olägenhet. - Hvilket det
blodet sönderdelande ämnet hos ormgiftet egentligen är, vet man ännu icke, oaktadt
de många undersökningar, som hittills blifvit gjorda. Vi känna sålunda blott giftets
utseende och verkningar. Hvad dessa senare beträffar, synes så mycket vara säkert,
att de äro desto häftigare, ju större ormen och ju varmare väderleken är, men att
de icke äro olika för olika ormarter. Förr antog man, att giftet utan fara kunde
nedsväljas, men genom nyare försök har man funnit, att det samma, till och med
betydligt förtunnadt med vatten, nedfördt i magen visar ganska påfallande
verkningar, vid nedsväljandet framkallar smärta och stör hjernverksamheten, i allmänhet
uppsuges af slemhinnorna och alltid kan framkalla farliga tillbud. Vissa däggdjur
och foglar tyckas på ett för oss oförklarligt sätt kunna trotsa ormgiftets verkningar,
i synnerhet illern och igelkotten, men frågan är dock, om de slutsatser, hvilka vi
hemta af qrmkännaren Lenz1 i hvarje afseende utmärkta försök, böra anses såsom
verkligt berättigade, alldenstund vi väl knappt kunna antaga, att de olika däggdjurens
och ’ foglarnes blod väsentligen skiljer sig till sin beskaffenhet, men en dylik
skiljaktighet naturenligt måste finnas, om blodet hos somliga djur sönderdelar sig under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
