Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIPTIGA ORMAR. 129
inflytande af samma medel, som icke utöfvar minsta forändring på blodet hos andra
djur. I allmänhet visa sig följderna af från ormbett härrörande förgiftning hos alla
djur mer eller mindre på samma sätt, ehuru de pä bettet följande symptomen kunna
vara eller åtminstone synas olika. Omedelbart efter bettet, som qvarlemnar två små
sticksår, eller ock endast ett sådant, om blott ena gifttanden tagit, och ofta icke ens
framkallar blödning, känner offret vanligen en häftig, med ingenting annat jemförlig
smärta, hvilken såsom en elektrisk stöt genomilar kroppen; men i många fall eger
äfven motsatsen rum så till vida, att den bitne tycker sig endast rispad af en
törntagg och sålunda ej mycket aktar smärtan. En omedelbart derpå följande trötthet
i hela kroppen, ett utomordentligt hastigt aftagande af alla krafter, anfall af svindel
och vanmagt äro de första osvikliga tecknen till blodets inträdande förändring;
ganska ofta inställa sig kräkningar, ofta äfven blodkräkningar, nästan lika ofta
diarré och stundom blödningar ur mun, näsa och öron. Krafternas aftagande visar
sig vidare i ett nästan oemotståndligt begär att sofva och ett synbart aftagande af
hjärnverksamheten; sinnenas verksamhet inskränkes i högsta grad, så att till exempel
fullständig blindhet eller döfhet kan inträda. Med den tilltagande svagheten aftager
känslan af smärta, och när slutet nalkas, synes den förgiftade icke längre känna
några plågor, utan småningom dö i slö medvetslöshet. Vid ett hastigt förlopp
af blodets sjukliga förändring svullnar vanligen den bitna lemmen icke i någon
betydligare grad; går deremot blodets sönderdelning långsamt, svullnar den till en
oformlig massa, och svullnaden sprider sig då vanligen äfven till andra kroppsdelar.
Men icke alltid lider den sjuke på detta sätt: stundom plågas han hela timmar af
den fruktansvärdaste smärta, och hans nervsystem blir till den grad uppretadt, att
hvarje rörelse, hvarje buller pinar honom på det smärtsammaste sätt. Döden
framkallas merendels af qväf ning, emedan hjertverksamheten fortfar längre än
andhemtningen. Den kan inträda omkring tjugu minuter efter bettet, men om giftet genast
inkommer i en större ven, inträder döden nästan omedelbart. Vid obduktion
iakttages ingen likstelhet och anträffas i högra hjerthalfvan löst koaguleradt blod,
liknande tjära, medan venstra hjerthalfvan plägar vara tom. Hjernans och
hjern-hinnornas kärl äro utspända af mörkt blod, lefver och lungor synas vara i hög grad
blodrika, den förra svald och mörkfärgad. Vänder sig sjukdomens förlopp, vare sig
till följd af de använda medlen eller emedan den i såret inkomna giftmassan var
för liten, så följer på de första allmänna verkningarna en längre tids sjuklighet,
innan full helsa inträder; ty värr händer allt för ofta, att en förgiftad, som
und-sluppit med lifvet, får lida flera veckor, månader, ja, till och med år af ormbettets
följder, och att en enda liten droppe af den fruktansvärda vätskan i ordets bokstafliga
mening förgiftar hela hans lif. Otaliga äro de medel, som man af gammalt användt
och ännu använder mot ormbett. Att utskära och bränna såret, att lägga på
ormstenar, sönderstötta rötter och blad, att intaga växtsafter, salmiaksprit, klor, arsenik
och andra gifter har användts, men man har icke funnit ett enda fullt tillförlitligt
medel. På senare tider har en brasiliansk läkare, La c er da, lemnat de löftesrikaste
berättelser om verkan af öfvermangansyradt kali; men hans försäkringar hafva
blifvit motsagda och tarfva åtminstone ytterligare bekräftelse. Det verksammaste af
alla medel synes vara sprit intagen i riklig mängd, likgiltigt i hvilken form, om
såsom alkohol, rom, arrak, konjak, brännvin eller starkare vinsorter. Detta medel är
ingalunda nytt, utan har från äldsta tider begagnats, af icke läkare långt förr än af
läkare, i de mest olika delar af jorden. Likaså torde, enligt d:r Buissou, varma bad,
helst ångbad, och andra starkt svettdrifvande medel böra i hvarje fall förordas.
Brehm, De kallblodiga ryggradsdjurens lif. 2:a uppl. jj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
