Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 BLÖTDJUR. MUSSELDJUR. TVÅMUSKLIGA MUSSLOR.
Det äfvenledes i sött vatten lefvande slägtet Pisidium skiljer sig från Sphaerium
genom sina helt korta, sammanväxta sifoner och skalens större oliksidighet. Hit
hörande arter äro i allmänhet helt små.
Hos familjen Glappmusslor (Myidae) är manteln nästan helt och hållet
sluten; blott framtill finnes en springa för foten och baktill bildas en lång, gemensam
sifon. Bakre och ofta äfven främre kanterna af skalen sluta sig icke till sammans,
hvadan hit hörande musslor fått namnet G lapp musslor. De flesta äro stranddjur,
som borra sig djupt ned i sand och slam.
Allmänt utbredd vid våra vestra kuster är en art af slägtet Mya, nemligen den
Vanliga glappmusslan (Mya arenariaj, hvars skal ofta träffas uppkastade på
sandiga hafsstranden Det venstra skalet igenkärmes lätt på sin stora, skedlikt utbredda
låstand, som står vinkelrätt ut från. skalkanten; i det högra finnes en motsvarande
grop. Skalen hafva en äggrund omkrets, äro tjocka, öfverdragna af en rynkad
öfver-hud och baktill vidöppna för att lemna genomgång för de tjocka sifonerna.
Glappmusslan gräfver sig djupt ned i sanden, så att endast sifonernas fransade ändar sticka
upp öfver den samma. Hon användes på vissa trakter såsom föda, men mera allmänt
till agn vid fiske.
Familjen Stenborrare fSaxicavidceJ företrädes i våra haf af en allmän art,
Saxicava rugosa. Dess skal äro, liksom hos Mya, tjocka, långsträckt elliptiska,
något oregelbundna och med ojemn yta, framtill och undertill åtskilda och öfverdragna
af en mycket tunn öfverhud. Sifonerna äro nästan helt och hållet sammanväxta med
hvar andra; gälsifonen är längre än analsifonen. Djurens längd uppgår till l-3 cm.
De trättas från stranden till 50-70 m. djup, än inkilade mellan tångrötter och deras
underlag, mellan hafstulpaner eller inuti skalkransarne af dylika o. s. v., än, såsom
Gosse uppgifver vara händelsen på vissa sträckor af engelska kusten, inborrade i
kalksten eller ock i skal af ostron m. fi. tjockskaliga musslor. Från gömslena skjuta
oftast endast sifonerna fram, hvilka på grund af sina karmosinröda spetsar gifvit
anledning till det namn, rödnosingar, under hvilket djuret är kändt af brittiska fiskare.
Skidmusslornas familj (Solenidae) liknar glappmusslornas deri, att skalen ej
sluta till sammans vid ändarne. De äro skidformigt förlängda och deras små, nästan
omärkliga bucklor ligga hos flera arter intill den tvära framkanten. Oftast beklädas
de af en stark, brun öfverhud. Med sin cylindriskavfot, som har nästan samma omfång
som skalen, borra de sig med ganska stor lätthet ned i sanden, der de fora enahanda
lefnadssätt som glappmusslan. De vid Europas kuster allmännaste arterna äro Solen
vagina, ensis och pellucidus, af hvilka den sistnämnda har mycket tunna, glatta och
genomskinliga skal och når en längd ^af endast 24 mm.; de förra blifva deremot
100-150 ram. långa. Hos en afrikansk art, S. marginatus, har man iakttagit ett
egendomligt rörelsesätt. Har djuret nemligen råkat komma på stenig botten, der det
ej kan gräfva sig ned, fyller det mautelhålan med vatten, tillsluter sifonernas
mynningar och indrager derpå plötsligt foten, så att vattnet våldsamt pressas ut genom
sifonerna och kroppen sålunda drifves 30-60 cm. framåt. Detta upprepas, tills djuret
hunnit en för dess lefnadssätt lämpad botten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
