Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hål i väggen, om de vilja obemärkt komma in i ett hus. Dessa hål blifva
då stora som dörrar eller grindar, allt efter behag, och sluta sig efter aflagdt
besök åter af sig själfva. Trollpackan kommer alltid in i huset nattetid.
Endast den, som hon påkallar, vaknar, men denne kan hvarken ropa på hjälp
eller undandraga sig att följa med till det väntande gästabudet. Stugan
upplyses under tiden af det glänsande hornet, och trollpackan för barnet
med sig antingen genom skorstenen eller hålet på väggen. När hon kommit
ut, sätter hon barnet på taket, tills hon hunnit samla så många som satan befallt
henne. Den sålunda samlade skaran föres nu genom luften på hästar, kor
eller människor, på hvilka de rida bakfram. Under färden inväntar
trollpackan andra kamrater vid kyrkorna, där hon sätter barnen på taket, under
det hon själf skafver något metall af klockorna eller silfver från mässhaken,
som hon sedan, när hon rider genom skyarna, strör ut i luften under bön,
att hennes »själ ej må komma närmare Gud än metallen åter till klockan».
Vid framkomsten synes Blåkulla för barnen liksom skinande af eld, där satan
antingen sitter mycket ansenlig i högsätet eller ligger under bordet, men i
bäggedera fallen bunden vid en järnkedja. Sedan trollpackan hälsat honom
på ett för detta släkte alldeles egendomligt sätt, framför hon barnen till
honom under upprepade knäfall. Satan frågar då barnen, om de vilja tjäna
honom nitiskt och troget, emot löfte om glädje och gästabud under hela
lifvet och evig ro efter döden. Tjusade af hans vänliga tal och åtbörder
lofva de vanligen detta, och sedan förbundet blifvit bekräftadt med ett
handslag, märker satan dem antingen med en ristning i pannan eller ett bett i
lillfingret, hvarefter han med det droppande blodet inskrifver deras namn i
en bok samt skänker dem en silfverpenning, som dock förvandlas i en bark
eller spån, om de någonsin yppa hemligheten. Därefter tillagar trollpackan
ett ståtligt gästabud, där det går lustigt och bullersamt till, och däri satan
själf stundom deltar genom att spela med svansen under bordet eller roa
gästerna med mörksens gärningar. Till slut utropar hofmästaren stället för
nästa sammankomst. I Blåkulla läras barnen af särskilde skolmästare att
»martera Fader vår och Tron», förbanna himmel och jord, minne och sinne,
trollkommissionen och årets gröda samt alla fåglar utom skatan, i hvars
skepnad trollpackorna bruka förbyta sig. De gå sällan eller aldrig i kyrkan,
utan i deras ställe står en halmkärfve, som likväl ingen annan ser, än den
som själf är invigd i Blåkullahemligheterna. Vid sina besök i afgrunden fila
de med all makt på den kedja, hvarmed satan är bunden, men när länken
är nära afnött, kommer en ängel och löder den åter tillsamman.
Det var nu dessa galenskaper, som i det vidskepliga folkets ögon
antogo form af trosläror och spredo sig så allmänt bland både höga och
låga, lärda och olärda, att endast högst få, bland dem biskop Nils Rudbeck
och en af ransakningskommissionens egna ledamöter, komministern i Falun
Normoræus, lågo så öfver sin tid, att de insågo, att alltsammans endast var
en bedröflig villfarelse, ehuru de i förstone icke vågade öppet uttala sin
mening. Att å andra sidan trollväsendet hos de anfäktade öfvergått till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
