Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en vattenväg upp till närheten af Gellivare malmfält, men företaget blef ej
fullbordadt, och nu fyller järnvägen dess uppgift. Alla älfvarne äro rika på
fisk, särskildt lax, och laxfisket har här betydelsen af en viktig näringsgren.
Af all i Sverige fångad lax beräknas två femtedelar förskrifva sig från
Västerbotten och nära en femtedel ensamt från Torne älf. Också påstås tjänstfolket
i de nordligaste älfdalarne vid städseln förbehålla sig att slippa äta lax mera
än fyra dagar i veckan. Vanligen fångas laxen medels så kallade »laxpator»,
ett slags Stängen, som bestå af tätt intill hvarandra neddrifna käppar och i
hvilka några öppningar lämnats för insättande af burarna eller »laxhåmmorna».
Kuststräckan utmed Bottniska viken bildar en af höjder sällan afbruten
slätt, som söderut sträcker sig 6–8 mil inåt landet, men i Piteåtrakten
endast uppnår en bredd af 1 1/2 mil. Innanför denna kustbygd är marken
mera kuperad och bildar en omedelbar fortsättning af det lappländska
skogsområdet. Själfva floddalarna äro bördiga och uppodlade, de nordligaste i
ännu högre grad än de sydliga, under det att de mellanliggande sträckorna
äro rika på milsvida hedar och sandmoar, omväxlande med mossar och kärr.
I ingen del af riket är jordvallens ständigt fortgående inkräktning på hafvet
så märkbar som i Västerbotten, och de vidsträckta ängsmarker, som ligga
vid hafskusten, hafva tydligen i en icke aflägsen forntid utgjort hafsvikar
eller fjärdar, hvilkas botten dels höjt sig ur hafvet, dels uppgrundats genom
de jordaflagringar, som flodvattnet årligen medfört. I Norrbotten växer den
jämna kustbygden alltmera i bredd äfvensom i naturlig bördighet, ju längre
man kommer norrut, och denna bygd har därför tidigt blifvit intagen af
finnar, som ännu här utgöra hufvudmassan af befolkningen. En följd häraf
är, att lappmarkernas gräns, som längre mot söder är blott omkring 10 mil
aflägsen från stranden, längst i norr, kring Kalix och Torne älfvar, aflägsnar
sig 20–25 mil från Bottniska vikens norände.
I södra Västerbotten är den bofasta befolkningen svensk, och lapparne
komma dit ned blott som vintergäster. Fastän de sins emellan tala lapska,
kunna de dock allmänt uttrycka sig på svenska, och beröringen mellan de
båda folkstammarna erbjuder därför ringa svårigheter. Annorlunda är
förhållandet i Norrbotten: svenskar och finnar förstå endast undantagsvis
hvarandra, lappar och finnar lika litet, och lapparne, som behöfde kunna två
språk för att reda sig med den bofasta befolkningen, äro här mindre
angelägna att lära sig svenska än längre söderut. Först i våra dagar har svenska
staten genom anställande af finsktalande lärare och utgifning af finska
läroböcker sökt tillmötesgå den finska befolkningens andliga behof som svenska
undersåtar.
Den fasta berggrunden utgöres i Västerbotten till största delen af olika
slags gnejs och granit, men företer dock ganska stor omväxling, särskildt
norrut. I trakten af Skellefteå förekomma lerskiffrar, sandsten och kalksten;
med flera bergarter, hvilkas ålder ännu ej är med visshet utrönt och hvilkas
ursprungliga läge starkt ändrats medels genombrott af granit och diabas. I
närheten af gränsen mellan landskapets båda län förekommer ett fält med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
