Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
+
överens; han är helt och hållet mänsklig (resp. omänsklig), och
inte övermänsklig på annat sätt än genom sin rent fysiska makt.
Han är en mycket kärnfull och poetisk gud, som vandrar i sin
lustgård, brottas med Jakob, överfaller Moses i ett härbärge, stiger
ned för att bese tornbyggnaden i Babel, nattetid går omkring och
dräper egyptiernas förstfödda, och som i syndaflodshistorien
ställer ifrån sig sin stora stridsbåge i skyn till tecken att han slutit fred
med människorna; men, skapad av ett folk vilket liksom alla andra
semiter ägde en kraftig åder av särdeles vilt och blodigt barbari,
står han inte för oss som någon vidare upphöjd gestalt i etiskt
avseende, i varje fall inte i sitt förprofetiska skede. Det är denne
gud som historien om människans fall passar in på, och givetvis ha
senare begrepp om abstrakt gudomlig idealitet, rättvisa o.d.
ursprungligen ingen plats i ett sådant sammanhang. En skald, som
vid återberättandet av denna historia stått lika fri gentemot sin
mytologi som t.ex. Homeros och Ovidius stodo gentemot sin,
skulle utan tvivel med glädje framhävt Jahves ålderdomliga
attribut, skildrat honom patriarkalisk och skräckinjagande, nyckfull
och obegriplig, och därigenom sökt bevara framställningens
harmoni. Men för Milton, som inte var enbart skald, utan också
teolog, och som nalkades ämnet på dödligt allvar och försedd med
ett gudomsbegrepp av — åtminstone delvis — nytestamentlig
karaktär, ställde sig saken annorlunda: han ville skildra
människans fall inte såsom krönikör utan såsom pragmatisk
historieskrivare, och varje gudomlig handling måste därför motiveras och
rättfärdigas i ljuset av en högre etik. Han fastslår i poemets
inledning detta som sitt program, när han (I, 26) säger sig ämna ”justify
the ways of God to man”. Att Paradise Lost fortfarande räknas till
världslitteraturen — och alltså inte betraktas endast som en
antikverad traktat i teologi eller som en uppbyggelseskrift för
bokstavstroende kristna (i den mån sådana kunna tänkas existera) —
sker givetvis inte på grund av detta Miltons ”rättfärdigande av
Guds vägar”, utan fastmera trots detsamma. Ty från litterär
synpunkt har detta program medfört den nackdelen, att avsevärda
delar av poemet, från tredje sången och framåt, uppfyllas av
utredningar, där Gud Fader predikar för Messias och änglarna,
Raphael för Adam och Adam för Eva — allt för att klarlägga och
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
