Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krupit in. Den nära tillhands liggande frestelsen att tolka
syndafallshistorien symboliskt, avvisar Milton bestämt. Därmed
sammanhänger, att han alltifrån början låter Adam och Eva leva som
man och hustru; i några rader (IV, 744—49), som föregå hans
hymn till den äktenskapliga kärleken, hånar han såsom enfaldig
och hycklande den uppfattningen, att de i sitt oskuldstillstånd
skulle varit främmande för kärlekens fysiska moment.
Men detaljer som dessa äro av föga vikt och ha nu knappt mer
än kuriositetsintresse; det odödliga i Miltons dikt — i den mån
man ser till innehållet — koncentrerar sig så gott som uteslutande
kring det, som utgör hans självständigaste insats i poemet, hans
framställning av Satan.
IV
Det har funnits delade åsikter om vem som är att anse som hjälten
i Paradise Lost. Tekniskt sett — om man blott och bart tänker på
verkets konstruktion — tillhör utan tvivel denna rangplats Adam.
Hans öde är det centrala, kring vilket allt rör sig; alla rådslag och
beslut i himmel och helvete hänföra sig direkt eller indirekt till
honom. Men man kan knappt komma ifrån, att Adam är en
särdeles fadd och ledsam hjälte. Hela hans patos består i att han
skall akta sig för att synda; mer finns inte i honom. Dessutom har
han att undervisa och förmana Eva och att alltid klart demonstrera
sin manliga överlägsenhet inför henne, varvid hon med mer än
änglalik artighet aldrig försummar att visa sig uppbyggd och
imponerad; läsaren har svårt för att i det fallet alltid efterlikna henne.
Adam är alltför tankfull, alltför docerande, alltför prudentlig; till
och med när Eva före syndafallet då och då lyckas i någon mån liva
upp honom, så att han glömmer sina serena meditationer för att
hänge sig åt ärbar amour, måste han efteråt i ängeln Raphaels
sällskap skaka på huvudet åt hennes ytlighet samt beklaga att
hennes närhet stundom kommer honom att uppträda mindre
gravitetiskt. Adam är — och därför kan naturligtvis inte Milton
göras uteslutande ansvarig, då karaktären i viss mån var given på
förhand — själva urtypen för det slags hjältar, som William Harzlitt
behandlat i en essay, ”Why the Heroes of Romance are insipid”,
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
