Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— det slag till vilket man t.ex. också måste räkna hjältarna hos
Walter Scott, som konsekvent i sina verks centrum placerar någon
god, slätkammad nolla utan annat karakteristikum än att vara ett
trist stycke individualitetslös moral och belevenhet.
Det är därför inte osannolikt, att Milton, trots all frändskap med
Adam han såsom rättskaffens puritan kan ha känt, stått något
betänksam inför företaget att med denne såsom centralfigur
vidmakthålla lyftning och intresse genom ett helt epos; och föga
underligt, att hans Urania, som trots sitt himmelska ursprung
likväl var en sångmö och ingen teologimö, funnit på att viska
märkvärdiga ting i hans öra och i viss mån, trogen sitt kön,
gentemot honom som en andre Adam spelat en andra Evas roll
och mot hans egen vilja bragt honom under Satans välde. Satan är
ensam i poemet en gestalt, som gör ett fascinerande intryck, som
upprör och rycker med, alstrar skräck, beundran och medkänsla;
och det intryck han gör på läsaren, har han sannolikt också gjort
på författaren. Långt efter det man av övriga episoder i poemet
endast har kvar ett blekt, abstrakt minne — av episoder som under
själva läsningen kunna vara av stark verkan tack vare Miltons
majestätiska verbala harmonier, men som upphöra att finnas till så
snart dessa harmonier förflyktigats — stå alltjämt de stora scenerna
kring Satan kvar oförbleknade i fantasin, fulla av innebörd och
verklighet: inledningsscenen, där han ligger vräkt i eldsjön;
mönstringen av de fallna änglarna; rådslagningen i Pandemonium;
mötet med Synden och Döden vid Helvetets portar; resan genom
Kaos; den stora meditationen på Mount Niphates. Och att Milton
redan mycket tidigt intresserat sig för Satans gestalt, kan man se
därav, att de rader i början på monologen på Mount Niphates, i
vilka Satan förbannar solen (IV, 32-41), äro de tidigaste i
poemet, författade nära tjugo år innan utarbetningen påbörjades på
allvar.
Ehuru Satan är en ytterst självständig skapelse och den som
framför alla andra hör samman med sin upphovsman, överskred
likväl Milton vid framställningen av honom inte de från den tidens
synpunkt tillåtliga gränserna ifråga om fri uppfinning i religiösa
ting; skildringen av kriget i Himlen och uppfattningen av Satan
som en fallen ljusets ängel ansågs ha stöd i en passage i Esaias
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
