Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Satan, göra anspråk på att genom sitt infall ha väsentligt bidragit
till gestaltandet av det bästa i Paradise Lost. Kanske det är Sankt
Hieronymus själv, alla översättares skyddspatron, som här genom
en felöversättning förvärvat sig sådan förtjänst.
Den sympati, som Satan i poemet väcker, behöver kanske inte
tolkas såsom ett utslag av någon speciellt utpräglad böjelse för det
onda hos den uppskattande läsaren. ”Varför”, frågar Almqvist på
något ställe, ”är den gode dum? Varför är den kloke ond? Varför
är allting en trasa?” — och något liknande kan man fråga inför
gestalterna i Paradise Lost; men försöker man analysera Satans
karaktär och anledningen till de känslor han väcker, skall man
finna, att Milton knappt utrustat honom med några av de attribut,
som man i allmänhet brukar kalla djävulska. Tvisten mellan
honom och Gud är inte främst av moralisk art, utan av politisk; det
är en ren maktfråga, där Satans seger inte skulle medfört någon
systemändring; och när Satan efter sitt fall fastslår som sitt framtida
program att alltid göra det onda, sker detta inte emedan han älskar
det onda, utan emedan detta är det enda medel han har kvar för
att i fortsatt guerillakrig vålla Himlen så mycket avbräck som
möjligt. Iago och Edmund Gloster hos Shakespeare sitta inne med
helt andra resurser ifråga om spontan ondska än Miltons fallne
ärkeängel. Hans högmod och maktbegär äro gränslösa och
framhävas ofta som hans synders rot; men läsaren har svårt att däri se
något bevis på radikal ondska i hans karaktär, alldenstund hans
andliga utrustning, hans ledaregenskaper, hans okuvlighet, hans
viljekraft och snabba beslutsamhet och det allmänna intryck han i
sina stora anföranden gör av. styrka och övermänsklig intelligens —
ett intryck som ingen annan gestalt i poemet gör på tillnärmelsevis
liknande sätt — tillsammantagna konstituera en personlighet som
kan ha en viss rätt att känna stolthet.
Ett sådant intryck gör han i de två första böckerna och i
monologen på Mount Niphates, där han är den miltonske Satan par
excellence; men han är inte fullt densamme genom hela poemet.
Det förefaller som om Milton, efter det han till en början givit sin
fantasi och skaparkraft fritt spelrum, sedan i någon mån gripits av
ängslan inför det alltöverskyggande intryck som denne Satan
måste göra. Från fjärde boken skrumpnar gestalten, blir primitivare,
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
