Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Om gamla soldatvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den nödvändigtvis så särskilt platt och frånstötande, eller så
särskilt omöjlig att avvinna något psykologiskt intresse? A priori
skulle man snarast förmoda att den ibland kunde vara intressant
nog.
Intressantast och vederhäftigast verka givetvis i allmänhet de
soldatvisor som ha rent litterärt ursprung och som tillverkats vid
skrivbordet; ty kännetecknet på en god litterär efterbildning inom
något område vilket som helst är naturligtvis alltid det, att
efterbildningen ter sig långt mera äkta än genrens originala
produktioner. När, för att ta ett analogt exempel, Long John Silver i
Stevensons Treasure Island stämmer upp sin lilla sjörövarvisa:
Fifteen men on a dead man’s chest,
Yo-ho-ho, and a bottle of rum!
Drink, and the Devil have done for the rest.
Yo-ho-ho, and a bottle of rum!
så är detta en visa vars make troligen aldrig någon sjörövare
sjungit, varken de klassiska gestalterna från La Tortue och The
Spanish Main, Blackbeard och L’Ollonais och Esquemeling, eller
de mera orientaliskt skimrande herrar som hade sitt stamtillhåll på
Madagaskar. Men vid dess åhörande inser man genast, att alla
sanna gamla buckaniärer bort sjunga just den visan, vid någon
festlighet illuminerad av en brinnande spansk gallion och vid
rassel av dubloner och pieces-of-eight, därest de kunnat tränga in till
sitt yrkes själva väsen och kärna och tillfullo förstått att förverkliga
dess idé. Därtill voro de naturligtvis inte i stånd på långt när så bra
som Stevenson. De mera hyfsade bland dem sjöngo i verkligheten
sannolikt franskklassiska madrigaler om Chlorinda och Amaryllis,
romantiska ting för dem eller nöjde sig samman med sitt manskap
med enkla improviserade uttryck för liderlighet och drucken
gemytlighet i en stil som saknade varje spår av anpassning efter
situationens särskilda krav. Stevensons pastiche är sålunda kanske
den enda verkligt gedigna sjörövarvisa som överhuvudtaget
någonsin existerat.
Lika utmärkt eftergjord är en soldatvisa som finns på ett ställe
hos Conan Doyle, — en författare som innan han slog sig på
detektivhistorier och spiritism hade en litterär ungdom, då han
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
