Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Boswell och Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle bedja tillsammans med honom; och jag skulle lika gärna
bedja med Kit Smart som med någon annan. En annan anklagelse
mot honom var, att han inte tyckte om rent linne; och själv är jag
inte passionerad i det fallet.”
Någon tid därefter omtalar Boswell, att han varit på ett
kväkarmöte och hört en kvinna predika. Johnson: ”En kvinna som
predikar, Sir, är som en hund som går på bakbenen. Det går inte
bra; men man är förvånad att se att det går alls.”
Vid denna tid hade Johnson genom den lilla pension han
erhållit försatts i drägliga omständigheter för första gången i sitt liv; han
behövde nu inte skriva för det dagliga brödet, och hans naturliga
indolens, som han livet igenom sökte bekämpa, tog nu ut sin rätt.
Han låg till sängs till klockan två middagen och tillbragte kvällar
och nätter på sina stamlokaler med thédrickning och filosofiska
samtal. Skrivgöromål hatade och avskydde han, och endast
extraordinära omständigheter kunde få honom att fatta pennan.
”Rasselas”, sitt länge mest lästa verk, skrev han samman på en
vecka för att täcka begravningskostnaderna för sin moder och
betala några småskulder, som hon lämnat efter sig. Sin länge
utlovade Shakespeareupplaga lät han år efter år ligga, tills några
giftiga påminnelser i en satir, där han beskylldes för att lura sina
förskottsbetalande abonnenter, till sist eggade honom till
verksamhet. Därpå fingo ytterligare ett dussin år förflyta — år som
utan Boswells mellankomst skulle tett sig så gott som tomma för
eftervärlden — innan han grep sig an med det verk, som utom
hans båda stora ungdomsdikter är det enda i hans produktion som
aldrig kan föråldras: ”Lives of the Poets”. När därför under det
historiska samtalet i biblioteket i Buckingham House kung Georg
sporde honom, om han var sysselsatt med något litterärt arbete,
svarade han ett enkelt nej, och när kungen därpå ville övertala
honom till fortsatt litterär verksamhet, svarade Johnson, att han
tyckte, att han redan gjort nog som författare. Det var då Johnson
fick mottaga den kungliga komplimang, som gladde honom så
mycket och som gav anledning till en ryktbar sats av honom
efteråt i vännernas krets: ”Det skulle jag också tyckt”, sade kung
Georg, ”om Ni inte skrivit så bra.” Detta, påpekade Johnson
efteråt på klubben, var en sant kunglig artighet, så fint formulerad
SZ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
