Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Hannibals besegrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade Hannibal. Scipio skrattade: ”Vilken plats skulle du då haft
om du besegrat mig?” ”Om jag besegrat dig”, svarade den store
karthagern, ” skulle jag satt mig själv inte endast före Pyrrhus och
före Alexander utan främst bland alla härförare.”
”Och detta svar”, kommenterar Livius, ”åstadkommet med
punisk skicklighet och rymmande ett oförmodat smicker,
behagade mycket Scipio, alldenstund det särskilde honom från
fältherrar i gemen och gav honom en plats för sig själv såsom den vars
förtjänst var av ojämförlig art.”
Enligt moderna lärdas åsikt har tyvärr denna konversation aldrig
ägt rum; detta filosofiska möte mellan de båda väldiga sakkunniga
i krigskonst är endast ett av de talrika fall, då antikens
historieskrivare, missnöjda inför verklighetens kompositionella
underlåtenhetssynder, känt sig nödsakade att förbättra densamma och att —
som hedervärda falskspelare på Casanovas tid brukade uttrycka
sig i analoga fall — efter måttet av sina krafter ”korrigera
Fortuna”. Den värdesättning av stora fältherrar, som man här låtit
Hannibal göra, har likväl visat sig ganska hållbar så långt den
räcker. Caesar kom till, och Pyrrhus gled som en mörknad skugga
bort ur sällskapet, sedan de bästa källorna om honom försvunnit:
Alexander, Hannibal och Caesar blevo slutligen det klassiska
tretalet. När ett par tusen år senare en jämbördig sakkunnig,
Napoleon, tog till orda i ämnet, var det dessa tre han nämnde såsom
antikens yppersta, samman med fyra från modern tid. Men
Publius Cornelius Scipio Africanus då? undrar man. Var blir han av?
Tog inte antiken Hannibals artighet på allvar? Hur kunde
Napoleon utelämna denne man, som aldrig förlorade en drabbning, som i
alla sina krigiska företag med elegans och lätthet genomförde sina
planer till punkt och pricka och som till sist vid Zama, i en ärlig
kraftmätning och utan någon hjälpande Blächer, stod som själve
Hannibals överman?
Säkert har eftervärlden visat sig märkvärdigt karg och ogin mot
Scipio; hade han tur i sin levnad, har han haft så mycket mera otur
efteråt. Han framstår som en karaktär utan vank, och alla måste
säga många saker till hans beröm — men alla göra det på ett liknöjt
och tankspritt sätt. Scipio var fin och nobel, Scipio var högt
begåvad, Scipio vann kriget, Scipio gjorde sig på allt sätt väl
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>