Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Hannibals besegrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtjänt om fäderneslandet; men icke desto mindre och trots allt;
Scipio var bara Scipio, ingenting särskilt; en gestalt av silver och
marmor kanhända, men inte av brons och granit. Mommsen råkar
avgjort i dåligt humör inför honom och avfärdar honom i sin
allmänna karaktäristik med en ganska onådig min; och under det
han vid porträtterandet av en senare stor Cornelier, en man av
långt mera problematisk karaktär och i varje fall en man av långt
mindre förblivande ”nytta” såväl för sin stat som för eftervärlden i
stort, nämligen Lucius Cornelius Sulla, otvunget finner tonfall av
högstämd poesi och beundransfylld värme, har han för Hannibals
besegrare ingenting annat än på sin höjd en formell klapp på
axeln. Det är klart att det för de flesta betraktare måste bli som för
Mommsen: en man som Sulla, likgiltigt om han varit övervägande
till nytta eller skada, inger respekt, blir fascinerande och lockar till
beundran genom sin attityd av föraktfull ensamhet och fräck
nonchalans, medan däremot Scipio med sin lojalitet och
harmoniska klarhet inte nämnvärt sätter fantasien i rörelse. Och ställd
bredvid Hannibal blir alltid för Scipio förhållandet detsamma: den
ensamme karthagern blir så oändligt mycket större i sin tystnad,
sin avlägsenhet och sitt slutliga misslyckande, och trots Zama
vägrar man utan vidare att på allvar tänka sig Scipio som hans
jämlike, vare sig som personlighet eller som krigare.
Men sådant är naturligtvis till stor del endast en känslans dom;
och det är med bortseende från all dylik känslosamhet och
uteslutande på grundval av en fördomsfri värdering av fakta, som kapten
Liddell Hart i sin skildring av Scipios bana som fältherre försöker
gottgöra eftervärldens hårdnackade orättvisa mot denne. Och
hans redan i bokens titel öppet uttalade avsikt är att låta denna
gottgörelse bli så grundlig som möjligt: Scipio upphöjes av honom
till platsen såsom den i ett och allt störste härförare som
överhuvudtaget existerat, just till den plats där Hannibal i sitt artiga svar
placerat honom i den anförda apokryfiska anekdoten.
Det besvärliga vid ett sådant företag, om det skall bli någotsånär
förtroendeingivande, ligger naturligtvis först och främst däri, att
de oomtvistliga fakta rörande detaljer i andra puniska kriget inte
äro så alldeles lätta att bringa i dagen. Man har två huvudkällor:
Polybius, som talar sanning, och Livius, som ”måste användas
05
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
