Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Hannibals besegrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v
med försiktighet”, såsom författaren själv anmärker. Den
sanningskäre Polybius är inte särskilt slösaktig med detaljer, och den
över allt sanningspedanteri upphöjde Livius, till vilken man då
ofta måste vända sig för dylika, rymmer ungefär hur många
patriotiska lögner som helst, enligt de moderna lärdas åsikt — inte lögner
av egen tillverkning utan sådana som han övertagit från sina
fantasirika historieskrivande föregångare. Ibland talar han sanning,
anses det — när han råkat följa någon god källa — men hur skall en
stackars krigshistorisk författare kunna avgöra den saken? Många
detaljer, som kapten Liddell Hart utan vidare anför såsom sanna,
få en helt annan karaktär, när man t.ex. bläddrar i Eduard Meyers
studier i andra puniska kriget (i hans ”Kleine Schriften”);
orimligheter, missförstånd, medvetna lögner och kombinationer i det
blå visas där ligga packade i lager på lager, innan man via Livius
kan nå till någon verklig sanning, och lekmannen bibringas en
stark känsla av att det endast för ytterst raffinerade experter kan
vara möjligt att ens komma i någon nämnvärd närhet av denna
sanning, så snart det rör sig om detaljer. När man läser om krig, är
det i allmänhet mest förtroendeingivande att läsa antingen vad
ögonvittnen meddelat eller vad förståndiga fackmän, det vill säga
militärer, ha att anföra i ämnet; men rörande ett krig som det
andra puniska får man en känsla av att en god tysk professor är den
ende tänkbare vägledaren genom labyrinterna. Att behandla
Livius ”med försiktighet” är gott och väl men näppeligen tillfyllest;
han måste tydligen benas upp ungefär som Moseböckerna, innan
han kan bli användbar för sträng modern vetenskap.
Kapten Liddell Hart går i detalj igenom Scipios olika fälttåg och
segrar — Baecula, Ilipa, Stora Fälten och Zama — och visar hur
han stundom som strateg var Napoleons överman, stundom som
taktiker Hannibals, hur han dessutom som karaktär var förmer än
Alexander och hur han genomgående på allt sätt stod i en helt
annan klass än sådana begåvade men ojämna militära amatörer
som Caesar och Fredrik den store. Till sist får man en känsla av att
det kanske ändå blir väl mycket av det goda och att Scipio skulle
varit bättre betjänt med en upphöjelse av mindre våldsam art.
Rekonstruktionerna av de olika fältslagen göras med stor elegans
och stor säkerhet; men slår man upp samma slag i andra verk,
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
