Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - En korstågshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saint-Gilles, greve av Toulouse och markgreve av Provence, hade
större följe och mera pengar, och varken dessa båda eller någon av
de andra i första planet — Robert av Normandie, Robert av
Flandern, Tancred och flera — drömde någonsin om att anse
Gottfrid som högste ledare av företaget, en post för vilken var och
en bland dem ansåg sig själv som den ojämförligt lämplige.
Understödd av ett stillsamt temperament spelade Gottfrid under själva
korståget stundom en roll som fredsmäklare mellan furiösa
kolleger och kom för egen del endast undantagsvis i allvarligt gräl
med dem; men på det hela är han en föga framträdande figur,
utan större begåvning och med obetydligt initiativ.
Som alla de andra var han självfallet en tapper man i strid, och
vid Jerusalems stormning var han den förste bland baronerna som
besteg muren; men att uppfatta honom såsom korstågets fromme
idealist, med blicken från början riktad mot den heliga graven,
låter sig inte göra; ty tidvis framstod Raymond såsom mera
angelägen än han att gå mot Jerusalem, och en tid föreföll Gottfrid
inställd på att stanna i Tripolistrakten och där skapa sig ett
personligt furstendöme, på samma sätt som Bohemund för sin del gjort i
Antiokia och som Gottfrids egen broder, Balduin av Boulogne,
redan dessförinnan gjort i Edessa. Den kraft som slutligen drev
korståget fram till Jerusalem var varken Gottfrid eller någon av de
andra stormännen, utan den enkla fromheten hos
korstågsmanskapet i gemen, som efterhand kände allt större otålighet inför
baronernas ändlösa gräl om politiska ting. Vid ett tillfälle, då
Bohemund och Raymond båda gjorde anspråk på en erövrad
nordsyrisk stad och långvarigt dröjsmål därav följde, rev slutligen
hären ned staden och dess murar, sten för sten, för att få slut på
resonemanget och åter komma i gång mot Jerusalem. Det
fasansfulla promiskuösa blodbad, på muhammedaner och judar utan
åtskillnad, som vid den heliga stadens stormning ägde rum, kan
tänkas ha fått något element av speciell vildhet från irritationen
hos de meniga korsfararna över att detta krönande verk så länge
undanhållits dem.
Visserligen kan det också vara, att någon sådan bidragande
förklaring till denna ursinniga massaker inte behövs.
Korsfararhären — halvsvulten, törstig och hårt strapatserad samt dessutom i
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
