Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Muhammed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen del gått fri från att behäftas med allsköns mänskliga brister.
Det tuppfjät, som skiljer det sublima från det löjliga, var i hans fall
varken vidare långt eller besvärligt att taga, särskilt när kvinnor
voro med i spelet; och till och med de första trogna
kommenterade stundom sin profets göranden och låtanden med en viss
sarkasm i tonen. Hans anhängare läto sig entusiasmeras till den
vildaste lidelse för hans religiösa ideal, men de kunde inte bringas
till någon större respekt för hans privata karaktär: den taxerade de
kallblodigt till dess rätta värde. Muhammed själv uttalar
visserligen en gång — i en koranvers som professor Andre anför — en
mycket hög uppskattning av sin personlighet: ”I Allahs apostel
haven I fått ett skönt föredöme för den som hoppas på Allah och
den yttersta dagen”; men detta är inte att fatta som en strängt
objektiv värdesättning. Ett långt skönare föredöme, det
förkroppsligade idealet av en rättrogen, synes man ha erhållit i en man som
Omar ibn al-Khattab, profetens väldige efterträdare, den andre i
kalifernas räcka, en gestalt som ter sig Muhammed ofantligt
överlägsen som karaktär.
Denna jämförelsevis kraftigt accentuerade mänskliga
skröplighet hos grundaren är ytterligare ett av muhammedanismens
säregna drag; och naturligt nog är detta ett drag som utnyttjats av
ogynnsamt stämda västerländska betraktare för att ställa
Muhammed och hans gärning i ett så suspekt sken som möjligt.
Tidiga kristna funno det visserligen självklart att Muhammed var
en inspirerad natur, men ansågo som en lika självklar sak att hans
inspiration kom direkt från Satan; och för 1700-talets upplysta
andar, med Voltaire i spetsen, blev han charlatanen par
excellence, all prästerlig svindels mest drivne företrädare. Jämförelsevis
välvillig ställde sig Edward Gibbon, som i sitt stora historieverk
ägnat Muhammed ett långt kapitel; men vad som mest av allt
synes ha intresserat denne polerade cyniker, vars känslor för
religion överhuvudtaget aldrig värmdes över ironiens temperatur, är
ett antal kolorerade detaljer ur profetens privatliv, vilka han med
oskrymtad förtjusning låter paradera i sina noter.
Efterhand har det i Västerlandet blivit bättre dagar för
Muhammed; märkvärdigt nog var puritanen Carlyle en bland de
första som med kraft tog till orda till hans förmån. Nutida forskare
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
