Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Äreräddning för Campeadoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de, en större och värdefullare spansk tillgång än den rent
historiske.
Man äreräddar åtskilligt i vår tid; det finns gott om vidhjärtade
skribenter och lika gott om mörka historiska reputationer, och
äreräddning är en angenäm sysselsättning, där sådana gåvor som
skarpsinne, lärdom, fördomsfrihet och så kallad psykologisk
inlevelse kunna få övas i allsköns oväntade sammanhang. Sålunda kan
man i våra dagar läsa upplyftande ting om så svårbearbetade
hjälteämnen som Robespierre och Caligula samt till och med
finna verk där ett visst mått vänlig förståelse ägnas åt markis de
Sade; och endast ett relativt fåtal alltför motspänstiga fenomen —
sådana som Heliogabalus, Gilles de Rais, Knipperdollink, Per
Enebom och fältmarskalken greve Klingspor — synas alltjämt få
vänta på biografer sinnade att framställa dem såsom respektive
missförstådda dygdemönster och beklagligt underskattade
begåvningar. Men det svåraste med äreräddningar är inte att göra svart
(befogat eller obefogat) till vitt, utan att åstadkomma detta på ett
sådant sätt att den räddade inte därigenom förvandlas till en
ointressant abstraktion. Ens första känsla vid öppnandet av ett
verk där till exempel Caligula skall tvättas och ”förklaras” är en
lätt rysning av ängslan: kanske skall man nu bli berövad en
praktfull skurk och galning för att i stället begåvas med en välförståndig
ung man med småborgerliga tendenser, slätkammad och
omtänksam, en glädje för människovännen men en styggelse för den
egoistiske läsaren. En liknande ängslan kunde man på förhand vara
böjd att hysa inför föreliggande långt mera resonliga rentvagning
av en hittills fläckad men färgrik gestalt. Dozys Cid var en ensidig
och delvis falsk historisk bild, men ondskans spektrum gjorde
honom åtminstone iögonfallande. Don Ramön Menéndez Pidal
återupprättar sin hjälte såsom patriot, lojal vasall mot oförstående
och skvallerförledda monarker, kristen kämpe och allmän spansk
föregångsman på det politiska området: riskerar man inte då att få
se honom blekna till en abstrakt salongs-Cid, ett klassiskt
deklamationsnummer och en söndagsskolebild?
Till det föreliggande verkets stora beröm kan man fastslå att så
inte är fallet: något formellt hjälteideal trollas här inte fram inför
efter hand förströdda blickar, utan en fullt egenartad personlighet,
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
