Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Äreräddning för Campeadoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
+
utrustad med alla sådana individuella och primitiva drag som
bevarats av psykologiskt torftiga källor. Genomgående synes Cid
redan i förhållande till sin egen samtid ha varit en gammalmodig
natur, full av allsköns traditioner som redan börjat förblekna i
hans århundrade. Som ung kastiliansk hovämbetsman satt han
som domare i ett antal brottmål, varvid han lugnt höll sig till
gamla hävdvunna gudsdomar och åldriga västgotiska paragrafer,
ehuru tidens finare jurister funno sådant en smula antikverat.
Andra analoga karaktärsdrag hos honom hittar man här och var.
Påven Gregorius VII, som gärna lade sig i allt möjligt, ivrade för
att man i Spanien skulle lägga bort det gamla västgotiska eller
toledanska sättet att skriva och i stället övergå till fransk handstil,
och med åtskillig suckan fogade sig slutligen kungar och prelater,
måna om sin salighet, i detta bud; men Cid, som i sin ungdom lärt
sig en smula skrivkonst efter det gamla maneret, förblev
hårdnackat kvar vid vad han lärt, och i hans kansli i Valencia fingo hans
skrivare intill hans död forma vissa heretiska skrivtecken på det
nationella sätt han höll fast vid, vad än nitälskande påve och
fromma legater kunde ha att anmärka i ämnet. Det var på hans tid
ännu brukligt att landsförvisade adelsmän läto sitt skägg växa
långt, till tecken på sin sorg och sin landlöshet; men Cid lät det
växa längre och yvigare än alla andra och bar det slutligen i flätor,
något som föll i ögonen såsom mycket gammalmodigt. När han
efter en sådan landsförvisning, vållad av avundsmäns tungor,
mötte sin konung, Alfonso VI av Leon och Kastilien, i vars nåd han för
tillfället återupptagits, steg han av sin häst, böjde knä och rygg,
ryckte upp en handfull gräs och bet i detta, till tecken på lojalitet
och underkastelse: även detta var en hävdvunnen ceremoni, men
redan bleknad och halvt glömd, nu endast praktiserad av en man
som Cid, som höll fast vid fädernas bruk och var främmande för
allt jäkt efter nymodigheter. Man måste tycka om honom sådan
han vördnadsvärd och barbarisk tuggar på grästotten, med det
långa skägget i flätor — mera än om ett halvtjog abstrakta dygder
och chevalereska finesser hängts på honom som hjälteprydnad.
Men om man i ett verk som detta lär sig att uppskatta — och till
och med tycka om — Campeadoren och att inse att Dozys
framställning av honom är skev och orättvis, behöver man kanske ändå
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
