Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Äreräddning för Campeadoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte gå så långt som till att låta sina sympatier i stort överflyttas
från halvöns araber till de kristna; och det får erkännas att
författaren själv i sin upphöjda opartiskhet inte i onödan ivrar för en
sådan inställning. De kristna staterna hade framtiden för sig,
alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett
jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna.
Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat,
hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset
hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de
största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket
sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra
flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska
tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan
de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de
åstadkommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares
vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade
skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel
av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk,
trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt
tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss,
stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger,
såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet
uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde
därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en
historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan
man inte gärna känna.
Under hela Cids ungdom och mannaålder går allting så utmärkt
för de hårda och plundrande kristna och så illa för de älskvärda
och kultiverade muhammedanerna, att det känns som en avgjord
lättnad att i verkets senare hälft se almoraviderna uppträda på
arenan. Dessa voro enkla ökenrövare från Sahara med en färsk
religiös väckelse bakom sig; de sysslade varken med versskrivning
eller pokulerande, utan endast med handgripliga ting till Allahs
tjänst. De kommo över från Afrika med svärd och trummor, med
svarta slöjor för ansiktet och det heliga krigets gröna fanor framför
sig samt brakade en vacker höstdag år 1086 samman med
Kastiliens ridderskap i den stora drabbningen vid Sagrajas, i trakten av
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
