Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Napoleon den onde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett halvt århundrades samlade raseri, är buren av det yttersta
allvar, men att läsa den i samma stämning faller sig inte så alldeles
lätt. Mr O’Riordans häftighet är alltför stor för att i längden göra
avsedd verkan. Ej sällan stegras den till en sorts cyklon, där smått
och stort hejdlöst virvlas om vartannat och där Mr O’Riordan
suveränt delirerar i snabba spiraler utan att i brådskan hinna få
hjälp av någon egentlig tankeverksamhet.
”Robespierres händer”, fastslår han på ett ställe, ”äro snövita i
jämförelse med Napoleons”; ty de cirka två millioner människor,
som stupade på Napoleons bud, dogo av ännu långt mera
oresonliga anledningar än de få tusental, som av Robespierre sändes till
schavotten. Robespierre nitälskade nämligen på sitt sätt för
friheten, under det Napoleon uteslutande var intresserad av sin egen
förgudning. Gott och väl så långt. Vidare definierar Mr O’Riordan
på ett annat ställe frihet såsom varje människas rätt att göra vad
den vill, så länge den inte blir till olägenhet för sina
medmänniskor. Fortfarande utmärkt. Därpå lyder hans klimax angående
Robespierre som följer: ”En kanske otillräckligt förstådd punkt
rörande Robespierre är denna, att han stred mot lasten, eller vad
han fattade som last, med långt större bitterhet än mot blott och
bar rojalism, att han sände till giljotinen hundra vanliga skökor
mot en före detta hovman och att han åstadkom större
ödeläggelse bland bordellerna än bland de salonger som återstodo för
adeln.” Låt nu denna bild av Robespierres favoritsysselsättning
vara sann eller ej, det gör ingenting; Mr O’Riordan må ha full rätt
att lyfta upp Robespierre, för att befria denne från äreröriga
jämförelser med Napoleon, till Jack the Rippers moraliska
piedestal; man skall likväl inte komma ifrån ett bestämt intryck, att
något större mått av fundamental logik och genomtänkthet
knappt förefinnes hos en författare, som förmår låta satser som de
anförda trivas i varandras sällskap.
Mera än ett känsloutbrott blir därför knappast denna bok, men
som prestation i den vägen är den all aktning värd. Människor ha
avskytt Napoleon — eller mera sansat reserverat sig mot honom —
av åtskilliga anledningar: på grund av hans egoism, hans stora
lögnaktighet, hans vulgaritet, hans tyranni. Emerson t.ex.
karaktäriserade honom som intelligens utan samvete och kallade ho-
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
