Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Napoleon den onde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
armen i brickan, stödd mot ett gevär — bredvid en soldat som han
funnit sovande på sin post och för vilken han inträtt som vikarie:
en historia som för det första aldrig ägt rum, för det andra enligt
Mr O’Riordans dystra övertygelse aldrig kunnat äga rum,
alldenstund Napoleon, även om man förutsätter att en teatralisk
skiltvaktsnyck någon gång flugit genom hans hjärna, var alltför nervös
och beskäftig för att ens för en kort stund kunna stå stilla.
Ganska förfaren militär, politiker och administrator får man ju
emellertid trots allt erkänna att han var; den sidan av hans
utrustning låter sig inte helt bestridas ens av Mr O’Riordan. Men till all
lycka finns därvid en hel del inskränkande anmärkningar att göra.
Som politiker blev han till sist lurad — avhyst från sin förskräckliga
leksaksverkstad av Metternich och Talleyrand och andra sobra
intelligenser; som regent gick hans förnämsta strävan ut på att
producera rekryter och bygga härvägar; som fältherre tillhör han
den låga människotyp som Comte inte gillade och som tror sig om
att kunna bättre regera mänskligheten med våld än med goda ord.
(Exemplen på dem som kommit någon vart uteslutande med goda
ord glömmer Mr O’Riordan att nämna, men sådana småsaker
spela ingen större roll här.) Det kanske mest cyniska yttrande
Napoleon någonsin fällt, som aforism samtidigt ett av hans bättre:
— ”Jag är en man med hundratusen man i ränta!” — går
författaren märkvärdigt nog förbi. Det hade varit någonting att göra till
föremål för en kommentar; men det finns så mycket annat att
ställa honom till rätta för att underlåtenheten knappt märks.
Bland annat finns hans feghet och grymhet att vederbörligen
framhäva, ett outtömligt kapitel enligt Mr O’Riordans åsikt. Han
lät fysiljera 2000 turkiska fångar vid Jaffa. Han strödde sina
arméer för vinden med samma nonchalans som fiendens och
lämnade dem därpå i sticket — rymde från armén i Egypten,
rymde från armén i Ryssland, flydde, visserligen gråtande den
gången, från de tappra fyrkanterna vid Waterloo. Han sköt en tysk
bokförläggare vid namn Palm (för övrigt en sak som kom den
engelske poeten Robert Southey, högmoralisk patriot och
reaktionär men hårt prövad av sina förläggare och inte så renons på
humor som Byron ville göra troligt, att en gång utbringa en skål till
den store korsikanens ära). Han släpades av sina grenadjärer
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
