Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - General Sherman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av hans berömda yttranden visa honom som den typiske
amerikanen, bli andra ganska oamerikanska genom att ge uttryck åt hans
personliga egenart. ”War is Hell” är kanske hans mest allmänt
bekanta aforism; där är det övervägande det puritanska arvet som
gör sig förnimbart, till en del kanske också mannen som färdats
genom alltför mycket av blod och fasor för att ha några illusioner
kvar inom sin yrkessfär. Hans egen krigföring var mera realistisk
än chevaleresk, i högre grad ju längre kriget fortskred, och under
sitt fälttåg i Georgia och Syd-Carolina gjorde han åtskilligt för att
demonstrera sanningen av sin aforism även för den fredliga
befolkningen: hans hårda framfart där, med brand och milsvida
plundringar, bidrar på intet sätt att förhöja det sympatiska intryck han
eljest gör, även om den än så mycket låter sig abstrakt försvaras.
Ridderlighet mot motståndarna låg över huvud taget inte mycket
för nordsidans ”typiska amerikaner”: Lees ytterliga omsorg om
fientliga nonkombattanter under invasionerna i Maryland och
Pennsylvania har ingen motsvarighet hos hans motståndare.
I politiska och sociala ting hade Sherman sina egna åsikter. Han
var en demokratisk republiks fältherre och en stor patriot, men
politiker och suverän folkvilja hörde till det värsta han visste.
”Vox populi, vox humbug” lydde en av hans hemmagjorda
sentenser, och i den under hela kriget fortlöpande brevväxlingen med
brodern, som var senator, utfar han ofta i tonfall av bittert
broderligt raseri mot politikernas ständigt upprepade strävan att genom
sina högvisa åtgärder förstöra hären, lamslå kriget och bringa
landet till ruin och undergång. Sherman var från början klar över
att han stred för unionens enhet; det andra populära krigsmålet,
negerfrigörelsen, som i många hjärnor oklart hoprördes med det
verkliga, intresserade honom däremot föga, och han gjorde aldrig
någon hemlighet av, att hans negerentusiasm var skäligen ljum.
När han som en negrernas ofrivillige Messias drog fram genom
Georgia och de i massor flockades till hans tross, svor han bittert
över att finna sig och sin armé överlupna av detta olidliga patrask
och gjorde sitt bästa för att förmå dem att tillsvidare stanna
hemma. Han protesterade från början på det kraftigaste mot att
Unionen uppställde negerregementen: han ville att kriget skulle
vara ”vita mäns krig”, och i sina dystra stunder filosoferade han
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
