Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Krigets spindel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika stora poster. Men Isvolski är nöjd: med hundratusen francs
kan han åstadkomma åtskilligt i den parisiska pressatmosfären;
han associerar med sig den franske finansministern Klotz — ty,
som han förklarar för Sasonov, franska politici äro mycket vana
vid transaktioner som dessa —, och med Klotz’ och Isvolskis listor
i handen ombestyr en viss M. Lenoir de tekniska detaljerna.
Efterhand konstaterar Isvolski en tydligt märkbar stegring i
pressens nationalistiska tänkesätt, vänligheten mot Ryssland tilltar på
åtskilliga håll, och lagen om den treåriga värnplikten går slutligen
igenom med glans.
Dessa muthistorier spela givetvis i framställningen en ytterst
underordnad roll, men ha refererats, emedan de som politisk
sedemålning inte sakna sitt intresse.
Under de trassliga affärerna i samband med andra balkankrigets
avveckling, när divergenser i uppfattningen blevo tydligt
märkbara mellan Frankrike och Ryssland, spelar Isvolski
sammanjämkarens besvärliga roll; och när han på sommaren 1914 är med vid
Poincarés officiella besök i Petersburg, och de ryska gardena
defilera förbi presidenten till tonerna av marschen ”Lorraine”, kan
han med stolthet betrakta resultatet av sitt förbrödringsverk.
Kriget stod nu omedelbart för dörren, och vid dess utbrott kunde
Isvolski belåtet gnugga händerna; sannolikt var han lika övertygad
som den lydiske konung Krösus var, när han överskred Halys, att
han skulle krossa ett mäktigt rike och lika ovetande som denne om
att det rike, som först och grundligast skulle krossas, var hans eget.
Isvolski i främsta rummet, samt näst honom Poincaré och
Sasonov, skulle alltså enligt denna framställning vara de personer,
som bära det största personliga ansvaret för kriget: från det
ögonblick de båda förstnämnda funnit varandra i Paris och gemensamt
lyckats övertala den till en början något odeciderade ryske
utrikesministern, att ”den stora lösningen” av frågan om sunden — dvs.
lösningen via Berlin — är den enda praktikabla, är enligt
författarens åsikt Europas öde oåterkalleligen avgjort, och mordet i
Sarajevo är endast en oväsentlig detalj, som kommer det hela att braka
löst något litet tidigare än Isvolski och Poincaré egentligen tänkt
sig. Men man får naturligtvis vid läsningen av en bok som denna
komma ihåg, att Europas diplomati tvivelsutan rymde mer än en
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
