Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Dödskamp i högkvarteret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
självklart blir dramats egentlige huvudperson.
Från allmän synpunkt är det, som bokens titel anger, tragediens
sista akt man tar del av i skildringen av dessa tre sista månader;
men tänker man på Ludendorff, är det hela tragedien, som här
utspelas, och den tar rätteligen sin början med ett samtal, som i
mitten av juli hölls i Avesnes mellan Hintze och honom. Hintze:
”Är ers excellens fullt säker på att genom den förestående
offensiven (Marneoffensiven 15 juli) kunna definitivt och avgörande
besegra fienden?” Ludendorff: ”Därpå kan jag svara med ett
bestämt ja.” Detta är såsom de gamla tragöderna ville ha det: en
sådan förhävelse hos en dödlig, som av missunnsamma gudar
snabbt besvaras med hans fall. Den stora offensiven bryter löst ett
par dagar senare och kör omedelbart fast; fransmännen göra en
framgångsrik motstöt, och kort därefter kommer ”den svarta
dagen”, då tanks och konstgjord dimma knäcka världens bästa
infanteri och tyska divisionskommandon tagas på sängen av australier
och kanadensare. Kejsaren går i panik till sina båda fältherrar,
lyssnar till dystra föredragningar och summerar korrekt: ”Vi
måste göra bokslut nu: kriget måste upphöra.” Därpå kommer det
nämnda kronrådet, med försöket att höja stämningen, varpå
kejsaren reser till Karlsruhe och går till sängs i en nervkris.
Skri av panik och hopplöshet börja samtidigt tränga till
högkvarteret från förbundsbröderna, och därefter rider olyckan fort.
Ludendorff sätter sin lit till sin strategiska defensiv, håller sin front
skapligt, trots Fochs alltmer stegrade enträgenheter, räknar sina
hopsmultna reserver, ryter som förr angående slapphet i
hemlandet och grubblar dystert över det eviga problemet, vad politiker
och dylika äro till för nytta. Kejsaren tröstas efter förmåga och
hålles så vitt möjligt på avstånd från bittra fakta; ”er muss Sonne
haben”, upprepar hans moderligt ömsinte adjutant, gamle
generalöverste von Plessen. Men i mitten av september spränges
den makedoniska fronten, och tecknen på bulgarernas trötthet
låta sig inte längre missförstås. ”Es wird immer dunkler um uns”,
säger den tyste Hindenburg. Ludendorff arbetar, våndas, kämpar,
mörk och tröttkörd; i hans medvetande, där övertygelsen om
nederlagets oundviklighet håller på att klarna, står vid tröskeln en
stor förtvivlan redo att bryta in.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
