Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Dödskamp i högkvarteret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detsamma — men vapenstillestånd skall ordnas genast: det är allt
han har att säga.
Med feberaktig iver framletas nu prins Max av Baden, som är en
man med egna tankar och med gammal fredsönskan, och göres till
kansler; och hals över huvud, hetsad av Ludendorff, med alla
försök till andrum och förnuftigt tillvägagångssätt stäckade av
högkvarterets kategoriska befallningar och av dess varningar om
en omedelbart förestående katastrof, måste denne skicka telegram
till Wilson, acceptera de fjorton punkterna och vad som helst,
ställa sig med armarna i vädret från början. Prins Max inser från
början, att detta tillvägagångssätt är galenskap, men han har intet
val: minuterna äro dyrbara, fronten spricker vilket ögonblick som
helst, säger den högsta militära sakkunskapen, som hittills ansetts
alltid ha rätt.
Men fronten spricker inte; med övermänsklig seghet håller den
stånd mot allt, mot Foch och mot Ludendorffs profetior. Mot
dessa sistnämnda håller däremot inte folket i hemlandet:
stämningen finner hastigt, efter sina många svängningar och sitt långa
hopp, sitt slutläge i svart förtvivlan och i brinnande längtan efter
fred till varje pris. Plötsligt står prins Max som en stark man, en
älskad gestalt, mannen som ger fred; och Ludendorff, som så att
säga uppfunnit honom i ett feberanfall, får av honom hålla till
godo med något han aldrig drömt om — skarpa tillsägelser att inte
blanda sig i politiken. Fåfängt protesterar Ludendorff mot den
politiska händelseutveckling han själv satt i gång: den fullständiga
självuppgivelsen tilltalar honom inte; men händelsernas logik är
ännu starkare än hans, och den 26 oktober, efter det prins Max
gjort hans avlägsnande till en kabinettsfråga, erhåller han av
kejsaren sitt avsked. Därmed är i sanning allt fullbordat för
Ludendorff och för den värld hans kamp gällt, och inom fjorton dagar får
kejsaren själv — efter fantastiska slutscener, som endast ha
kuriositetsintresse — stiga på tåget till Holland. I stort hade säkerligen
inte utgången kunnat ändras; men utan tvivel skulle mycket
kommit att avlöpa annorlunda, om inte nerverna svikit för Ludendorff
de sista dagarna i september.
(1932)
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
