Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - En seglivad general
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har därefter, efter vad han försäkrar, sluppit att höra mera rörande
emaljögon. Enögd, men för övrigt i gott stånd, stod han nu färdig
att kasta sig in i sitt första världskrig.
I sin biografi om Sertorius påpekar Plutarchos som en
kuriositet, att de generaler, som mer än andra utmärkt sig för uthållig
stridslystnad och skicklighet i krigslister, nämligen Filip av
Makedonien, Antigonos, Hannibal och Sertorius själv, samtliga varit
enögda. Han drar inga slutsatser av detta, uppbådar intet
djupsinne och formulerar ingen allmän lag; men reflexioner av denna
lekfulla sort ha åsamkat honom en del ogillande från allvarliga
tyska lärda. Likväl är det för en tanklöst ovetenskaplig människa
intressant nog att i historiens vidare förlopp leta upp likartade fall
bland enögda fältherrar. Man hittar då t.ex. John Chandos (Svarte
Prinsens hjälpreda i Hundraårskriget), Ziska (husiternas hjälte)
och Nelson, men för all del också andra som alls inte passa, som
t.ex. Klingspor, Kutuzov och Cronje. Sir Adrian, en historiskt
blygsammare gestalt i de enögda generalernas galleri, kan
åtminstone i fråga om uthållig stridslystnad lugnt taga upp tävlan med
vem som helst.
På västfronten debuterade han som avsutten dragon i slaget vid
Ypres och fick där sin ena hand sönderskjuten och bortopererad.
Han övergick nu till infanteriet och deltog efter hand i de kanske
mest ohyggliga uppvisningar i militär självmordstaktik som
historien känner, slagen vid Somme och Paschendaele, där otroliga
hekatomber av Englands ungdom under Haigs bedrövliga
överinseende offrades till ingen nytta. Vid Somme fick han en
maskingevärskula tvärs igenom bakhuvudet, dock utan annan varaktig
påföljd än ”en känsla av livlig kittling i huvudsvålen vid
hårklippning”.
Det synes ha varit vid Paschendaele som han såsom
bataljonsbefälhavare vann viktoriakorset, den ojämförligt förnämsta av alla
dekorationer. Men om detta finns i hans memoarer inte ett ord
nämnt: den stackars förläggaren har måst nöja sig med att kopiera
den officiella kungörelsen på baksidan av bokens omslag. Sådant
är att driva blygsamhetens sköna dygd väl långt, särskilt när man är
memoarförfattare och har att berätta om vad intressant man varit
med om. Då skötte sig de talrika memoarskrivande napoleonska
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
