Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Bolsjevikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vad fallet i våra dagar varit med Lenin.
I främsta rummet beror naturligtvis det speciella intresset för
bolsjevikerna på den rent animala skräck de injaga: anständigt folk
tar utan vidare för givet, att de en vacker dag dyka manstarkt upp
med bajonetter, proskriptioner och politiska katekeser etc., alltför
sluga, starka och ondskefulla för att kunna motstås av vår
hederliga otymplighet; och eftersom anständigt folk i allmänhet
besitter, som Bismarck någon gång sade om sig själv, ”ein sentimental
angehauchtes Naturell” och därför tycker bäst om att leva och dö
under någorlunda beräkneliga och av vanan mildrade former, te
sig de av bolsjevikerna praktiserade metoderna på dessa tre
områden kanske ännu mer ohyggliga än vad de rent abstrakt sett äro,
jämfört med våra egna, borgerligt vedertagna.
Men ytterligare en sak, som förlänar dessa figurer en med
vedervilja blandad tjusning, är den, att sannolikt alla människor,
även de mest stillsamma och rotfasta, någonstans i sin själs undre
skikt och mörkaste skrymslen rymma någonting av en rebell och
bråkmakare, ett fragment av en revolutionär fantast, en
embryonal bolsjevik, — infantila kvarlevor, som kunna göra sig
förnimbara under trista och förmörkade ögonblick, när några
obalanserade, världsfientliga hjärnceller plötsligt börja delirera en smula
på egen hand. Tvivelsutan har t.ex. var och en någon gång under
gymnasiststadiet varit bolsjevik, åtminstone i sina känslor
gentemot undervisningsväsendet och dess representanter, och funnit
hela systemet så orättvist och plågsamt, så löjligt och fullt av
orimligheter, att det strängt taget endast skulle kunna kureras
med dynamit. Och injagar inte t.ex. parlamentarismen och vad
därtill hör stundom hos den enkle medborgaren en känsla — utan
tvivel fullkomligt oresonlig — att världen skulle bli bättre och
tillvaron få mindre irrationell prägel, därest allt sådant ju förr dess
hellre bragtes att förflyktigas! ”Min Gud, min Gud!” brukade
Sankt Polykarpus utropa, ”i vilket århundrade har du icke låtit
mig födas!” — och ropar inte envar stundom så; eller, rättare sagt,
når man inte någon gång därhän, att man trots framåtskridande
och allt dylikt med ett vemodigt småleende undrar, hurdant språk
den helige kverulanten av fordom skulle använt, ifall han råkat
födas på nytt i vårt sekel? Under sådana själstillstånd kunna vi
193
7— Bengtsson, Äreräddning . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
