Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Malajiska pirater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ryktbarast bland alla voro Illanun-piraterna, hemmahörande
i en skyddad och starkt befästad lagun på västkusten av Mindanao,
den sydligaste bland Filippinerna, — ett talrikt och välorganiserat
sällskap, främst bland alla konkurrenter i fråga om företagsamhet,
mod och grymhet, en sorts Jomsvikingar i orientalisk kostym.
Fredlig handel, som hos arkipelagens övriga pirater kunde
intaga en plats som mer eller mindre betydande bisyssla, föraktades
av Illanun-hövdingarna och deras män: de fasthöllo med stolthet
att kriget var deras näringsfång. De rodde ut i flottor på stundom
ända till hundra skepp, och deras expeditioner, som ibland gingo
ända nedom Nya Guinea och runt hela den malajiska övärlden,
kunde sträcka sig över tre år. Deras långa välbyggda skepp roddes
av slavar, 40 till 50 på varje, och voro bestyckade med
bronskanoner av inhemsk tillverkning, en i fören på varje skepp. Krigarna
buro pansarskjortor, hövdingarna däröver vid strid en
scharlakansröd mantel; deras beväpning utgjordes av lans, kris och ett tungt
tvåhandssvärd, kampilan; eldvapen gillade de inte, utom i form av
kanoner. När de rodde fram till strid, stodo krigare och
hövdingarna på ett övre däck, som i form av ett tak på pålar sträckte sig över
raderna av roddare; med kallblodig oberördhet uthärdade de
därvid elden från sin fiende, även då det rörde sig om väl beväpnade
europeiska fartyg, tills de nått långsides och ögonblicket för
äntring kommit. Vid möten med europeer markerade de sin ställning
genom att till skillnad från sina yrkesbröder aldrig taga några vita
fångar; antingen dräpte de dem på fläcken eller avrättade dem
efter stridens slut, enligt vad de sade såsom vedergällning för den
behandling de i gamla tider fått utstå av spanjorerna. Antalet
dödade fiender bokförde varje krigare på ett särskilt sätt. På deras
fruktansvärda tvåhandssvärd — långa, tunga huggvapen, prydda
med yppiga tofsar av människohår runt fästet — fanns tätt vid
spetsen, så länge vapnet var nytt, en utskjutande stålspik, svärdets
jungfrudom, som bröts av sedan vapnet dräpt sin förste man; för
varje offer inslogs därefter en liten kopparnit längs klingans
ryggsida, till dess slutligen en hel mängd sådana små nitar, prydligt
ordnade i rader, buro vittne om svärdets godhet och erfarenhet.
Dessa vapen gingo i arv från far till son, och den högsta önskan hos
varje pietetsfull ung Illanun-krigare, med sitt nyfångna arv i han-
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
