Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Tankar vid striglandet av en rakkniv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
+
Tankar vid striglandet av en rakkniv
Rakbladen ha tagit slut, och det är en god bit väg efter nya, men
jag har hittat en gammal rakkniv och finner att jag fortfarande kan
strigla den på rätta sättet. En färdighet som med stolthet och
möda förvärvades någon gång i femtonårsåldern sitter fortfarande
i; min högra hands kunskap har inte gått förlorad, trots åtskilliga
års sysslande med modernare instrument. Detta är en angenäm
upptäckt; ty en man som kan strigla sin rakkniv är en självhärlig
person, sin egen mekaniker, inte hänvisad till samhällets hjälp för
att få sitt skägg avlägsnat.
Men mitt högmod dämpas, när jag besinnar, att min rakkniv
praktiskt taget är den enda bland mina tillhörigheter som jag kan
göra något åt i positiv riktning. Mitt välde över striglandets konst
är en ensam färdighet, en sista kvarleva från en annan värld. Det är
sant att jag utan främmande hjälp också kan dra upp min klocka,
fylla min reservoarpenna, borsta mina skor och rensa min pipa
med en glödgad ståltråd, men därmed är allt sagt. Inför de ting jag
i mitt dagliga liv bär på mig och handskas med står jag för övrigt
okunnig, hjälplös och främmande. Om något av dem vägrar att
fungera, kan jag inte laga det, om något tappas, kan jag inte göra
nytt i stället; allt jag kan göra är att vända mig till hemlighetsfulla,
abstrakta makter och genom att lägga en slant (eller en accept) på
deras disk samt framsäga en benämning — klocka, pennkniv,
blyerts, hatt, byxor, kragknapp, virginiacigarretter eller vad jag
eljest finner vara av nöden — erhålla det önskade ur dessa
hemlighetsfulla makters eller deras flinka tjänsteandars hand. Hur skulle
det gå om dessa makter en vacker dag började krångla, om det
komme en smula sand i deras maskineri, om vi åter, såsom för
länge sen i världen, skulle hänvisas till att hjälpa oss själva? Vi
skulle i sanning vara hjälplösa, ty vi ha glömt mycket.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
