Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Tankar vid striglandet av en rakkniv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till och med vi bönder ute på vilda landsbygden börja förlora
förmågan att tillreda våra egna födoämnen. Plocka potatis och
koka dem, skära gräslök och nacka en höna kunna vi alltjämt, men
vi börja glömma konsten att baka bröd. Brödvagnar, förda av
soliga unga bagarchaufförer, som vinna alla husmödrars
bevågenhet, leta sig numera från närmaste stad eller municipalsamhälle
fram även till den vrå i en ödemark där jag skriver detta, och en
ölchaufför är också en stundom sedd syn, ehuru som sig bör en
smula mindre punktlig än bagarna. Andra komma med annat.
(Systembolagen åka däremot inte omkring till sina kunder på
landet, vilket onekligen gör ett intryck av liknöjdhet och lättja —
bristande sinne för tidens krav, skulle man rent av kunna säga —
men kanske förklaras av svårigheten för dem att finna körsvenner
med tillräcklig stark moral för en sådan syssla.) Resultatet blir att
landsbygdens kvinnor inom kort inte längre kunna brygga och inte
baka — sannolikt äro dessa konster redan sällsynta —, och nya hus
inredas inte med bakugnar. När därför kanske en vacker dag
någonting inträffar med bagarna, sitta vi bönder där vackert mitt
bland fulla lador utan att kunna åstadkomma en bit bröd, lika
hjälplösa som om vi vore stadsbor.
Detta är mycket illa, ty vid nästa demokratiskt utbyggda
luftkrig komma som bekant alla städer och större orter att läggas öde
med gas och bomber; bagarna gå till Gud, och överlevande
människor från städerna, som med iver söka sig ut till landsbygdens
frid efter sitt misslyckade experiment med stadsliv, få direkt
övergå från färskt vetebröd till ett sorgset tuggande av rå
spannmål. Detta kommer då att ytterligare öka de stackars böndernas
impopularitet, fast dessa själva äro lika illa ute. Att spinna och
väva ha vi då också säkerligen slutgiltigt glömt, och kanske
kommer en klagande mänsklighet att stå kring något läger, där en
gammal gumma, den sista av sin skola, tar konsten att sticka
strumpor med sig i graven.
Men strigla min rakkniv kan jag och har sålunda åtminstone den
trösten, att jag för min del i detta dystra fall skall kunna mottaga
stadsfolket som rakad värd vid min grind.
(1933)
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
