Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Om tapperhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instinktiv; men på intet område kan geniet rå för att det är geni. Vi
få därför inte undanhålla dessa instinktivt tappra människor det
högre beröm de äro värda. Troligen måste man förutsätta deras
existens såsom logiskt nödvändig, för att den fege skall ha en norm
att gå efter när han strävar efter att fullkomna sin förvärvade
tapperhet. Historien bör ha gott om exempel på båda sorterna.
Skalder äro inte tappra annat än med munnen, sade jag. De ha
det svårt, därför att de ha så livlig fantasi. Horatius var en av de
bästa, och han sprang ändå vid Philippi, där han tjänstgjorde som
sergeant eller fänrik; men man får trösta sig med att han
åtminstone var tapper nog för att senare verkligen erkänna att han
snabbfotat avlägsnat sig från detta otrevliga fält. Fredrik av Preussen
(också poet och till och med flöjtblåsare, vilket kanske är ännu
värre) flydde från Mollwitz, sitt första slag, som sedan vanns av
hans kvarlämnade krutgubbar, mindre anfäktade av nerver och
fantasier än han. Karl av Burgund, kallad den djärve, flydde också
från sitt första slag vid Montlhéry mot Ludvig XI av Frankrike; det
var ett fall där båda parter efter kort stund flydde för varandra,
men Karl kom först underfund med att han sprang i onödan,
varigenom segern ansågs ha tillfallit honom. Men han lärde sig
tapperhet, liksom Fredrik; och till sist, sedan han fått genomgå
svåra övningar mot schweizarna vid Granson och Murten, slutade
han, värdig sitt namn, med skallen spräckt av en bardisan i ett dike
vid Nancy. Men när Napoleon i en god aforism säger att
tapperheten är den enda dygd, inför vilken hyckleriet står maktlöst, menar
han naturligtvis inte denna förvärvade tapperhet, utan den andra,
den instinktiva, som är den sällsyntare och förnämare sorten.
Eller också den plumpare, primitivare och mera brutala,
invände litteraturdoktorn; det beror på hur man ser på saken. Utgå
vi ifrån att ett visst förråd av fantasi är hinderligt för tapperhet,
tycks sannolikheten tala för att det är främst människor med
underhaltig intellektuell utrustning som kunna tillhöra er
”förnäma” kategori inom detta område.
Napoleon, sade filosofen, har också ett yttrande, citerat av
Emerson, om klockan-två-på-morgonen-modet; därmed menar
han det rent instinktiva modet hos en överrumplad, yrvaken, i
varje fall oförberedd person; han säger att det modet är det högsta
9—Bengtsson, Äreräddning 24 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
