Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Något om min härkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallad svea-cykel, eller dricka förmiddagsgrogg med fiffiga
uppköpare av slaktboskap; men hon såg honom aldrig vid plog och harv,
eller i loggolv eller gödselstad, de platser där varje arbetsför karl
enligt hennes världsbild hörde hemma. Sådan lättja kunde inte gå
väl i längden, därom förblev hon bergfast övertygad, trots min fars
märkbart otåliga försök att lugna henne.
Hennes språk var för ett barn mycket svårt att förstå: hon talade
en ålderdomlig gärdshäradsdialekt, helt skild från mitt
norra-åsbomål. När hon en gång befallde mig att hämta något i ”stärsed”
eller ”stäersed”, visste jag inte om hon menade mejeriet eller
brygghuset. Vad hon i själva verket menade var köket (stäersed,
stegersed, stekarhuset). Min far tilltalade henne alltid med
pronomenet I, dock utan tillhörande verbform. ”I ska smaka på osten
först, innan I gnäller om att den e mulad”, är en sats från ett
ordskifte rörande den första bit roquefort som farmor sett; jag
minns yttrandet emedan jag fann det tanklöst, på grund av den
beklämmande aptit på den sortens ost som därpå omedelbart
uppstod hos farmor, så att föga eller intet föll på min lott när hon
fanns i huset. Andra personen i pluralis i gammal stil, med både
pronomen och verbform korrekta, har jag endast hört hos folk
från trakten av Hishult: ”Va djävlens I mä här? Va skrigen I ätte?”
Farmors överlag ytterst glänsande aptit är en sak som jag sedan
länge inte tänker på med avund, trots roquefortosten, utan snarast
med rörelse. Hon kunde ha lov att taga igen sig på äldre dagar, ty
hon hade i sin tid varit med om hungersnöd. Det var den riktiga
hungersnöden av år 1868, det år då intet regn föll från
snösmältningen och till den 28 juli. Potatisblast och växande säd
förvandlades därunder till svart stoft, och fattigt folk fick se sig om efter
annat att livnära sig med, havreagnar, repat löv och dylikt. Farfar
var vid den tiden ägare till en liten stuga, som han själv byggt; där
bodde han med hustru och fyra barn och hade sin
träskomakarverkstad. Han var berömd för sina träskor, sade min far, och hade
tänkt ut ett särskilt sinnrikt sätt att taga mått; men under
hungersnödsåret hade folk annat att tänka på än att skaffa sig nya träskor;
för övrigt fanns snart nog intet ätbart att få för pengar. Yngsta
barnet, en åttaårig pojke, dog av svält; de övriga, sega i tågan alla,
lyckades överleva. Min far var då på sitt tionde år; när han på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
