Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Ljus och frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så hemskt och iskallt detta ljus sig breder,
Det i sitt anlet grafvens likfärg bär.
Och hörs ett ljud, det ulfvens är på heden,
Som tjuter efter rof med vilda skall.
Och hörs ett rop, det ugglans är, som freden,
Den stilla freden stör från mossklädd tall.
Allt godsint gömt sig i sitt bo och flyktat
Vid nattens inbrott öfver höjd och slätt.
Det onda ensamt ej sin vandring lyktat,
På rof och plundring ännu aldrig mätt.
Det tittar fram ur skrefvor, snår oöh buskar,
Det sväfvar hemskt på midnattsdimman kring
Och klagande i trädens kronor ruskar,
Der bleka löfven dansa vildt i ring.
Men icke evigt varar detta välde
Af grym förtviflan, död och ödslighet.
Bredjemte natten himlens herre stälde
Den ljusa dagen i sin härlighet.
Opp! Varde ljus! Hans andes mun så talar,
Och allt i blinken sin föryngring ser.
Vidt öfver sjöar, strömmar, berg och dalar
En annan verld, ett annat lif sig ter.
Nu fallen står den tron, som natten höjde.
Ryckt spiran är ur hennes envåldshand.
De skuggors mängd, som sig i djupet böjde
För hennes allmagt flytt från haf och land.
Det svarta dok, som jordens ögon höljde,
Den tunga boja, hvarje väsen bar,
Med dagens gryning nattens öde följde,
Och allt sin fröjd, sin frihet återtar.
Och solen uppgår nåderik och härlig
Med glädjens skimmer i hvar enda blick.
Hon smeker med sin stråle varm och kärlig,
Det minsta grand, som lif och ande fick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
