är nu en gång för alla icke en sak, som göres bättre af flera än af en. Många af förbundets medlemmar kunde ej gilla de fantastiska stadgar, som Almqvist ville införa. Åtföljd af J. Wærn, Hazelius m. fl. flyttade denne till Wermland för att verkställa och tillämpa sina idéer. Den nyktrare delen af samfundet, anförd af Dahlgren, stannade i hufvudstaden. Naturlifvet befans dock af de förre icke motsvara hvad de väntat; de återvände hvar och en småningom till det lif och de vanor, hvartill deras uppfostran bäst förberedt dem. Manhems-förbundet slutade omkring 1822. Dahlgren prestvigdes den 22 Juni 1815 och anstäldes kort derefter såsom komministers-adjunkt i Hedvig Eleonoræ (Ladugårdslands) församling i Stockholm. Följande året blef han pastorsadjunkt derstädes under inträffad pastorsledighet och skötte pastorsvården i församlingen från April 1820 till samma månad 1822. På lönen förmådde han ej lifnära sig, utan höll derjemte en enskild skola, som egde bestånd från 1818 till 1822. Allmänhetens uppmärksamhet ryckte han till sig först genom Mollbergs epistlar, som utkommo 1819 och 1820. Här var någonting nytt, en uppsluppenhet, som i genialisk trygghet tillät sig betänkliga saker, en naturförtjusning, hvars omvexlande ömhet och burleska betängdhet voro uttryck för samma outtömliga glädje. I den litterära fejden mellan den gamla och den nya skolan deltog Dahlgren med största ifver och var en af de verksammaste medlemmarne i den s. k. Komitén för utgifvandet af Markalls sömnlösa nätter och skref ensam Andra natten. Markalls sömnlösa nätter ansågos, åtminstone af den nya skolans egna anhängare, såsom ett synnerligt segrande skämt. Efterverlden har ej velat finna skämtet så segrande; och sin betydelse eger skriften väl nu blott såsom en af bilagorna till historien om en tidepunkt i vårt lands litteratur. Stockholms-fosforisterne skilde sig snart från sina stridskamrater i Upsala. Dahlgren, Hammarsköld, Livijn, Sondén och Almqvist utgåfvo 1821 Opoetisk kalender för poetiskt folk, vinter- och sommarhäftena. Såsom Dahlgrens bästa stycken i denna samling torde kunna anses Vårbäcken och det dramatiska stycket Rosenfesten. I det senare står Dahlgrens humor i full blomning. Stycket kan göra anspråk på en af de främsta platserna i vår komiska litteratur. Ouverturen är i sitt slag oöfverträfflig. Maken till processionen och ceremonielet vid utkorandet af rosenjunfrun tör vara svår att finna. Med Svenska akademien, dess skolmästarvisdom och småförståndighet drifves ett lika godmodigt som gladt gyckel, från ordförandens franska