alexandriner till stånddrabanterne vid dörren. Något af den verkan, stycket gjorde, har gått förlorad, sedan de personer, då allmänt kända, på hvilka stundom hänsyftas, äro borta eller glömda, och de saker och inrättningar, med hvilka det skämtas, förändrat karakter. 1823 vistades Dahlgren i Linköping för att taga pastoralexamen, försvarade några latinska teser den 7 Maj och tog sin examen den 24 September. Under sin vistelse derstädes gjorde han bekantskap med en rikt begåfvad yngling vid Linköpings gymnasium, vid namn Yckenberg. Den unge mannen omkom genom drunkning. Denna olycka tyckes hafva smärtsamt gripit Dahlgren. I Babels torn, söderut finnes ett stycke öfver den aflidne, och i Toilettkalender för 1833 har Dahlgren skrifvit en novell, Aning och sympati, hvars ämne är samme ynglings död. Den uppenbarelse, som i novellen omtalas, har, efter hvad af ett bref från författarinnan Eufrosyne till Dahlgren synes, egt sin verklighet. Den 14 September 1824 blef Dahlgren komminister i Ladugårdslands församling. 1824 utkom Babels torn, en rymdskrift norrut. Ett stycke deri, Thorilds monolog, fick af J. H. Thomander vitsordet, att det gåfve mera idé om Thorild än hela Geijers bok<footnote>Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelseutkom 1820.</footnote>. De bästa styckena i samlingen förefalla oss vara Marcheroute för våren och Den gungande flickan. En ny upplaga utkom redan följande året, en på den tiden ovanlig framgång. Till samman med L. Hammarsköld och A. I. Arvidsson började Dahlgren med October 1825 att utgifva tidningen Kometen, som fortfor till slutet af 1827, i allt 235 nummer. Här kastade sig Dahlgren genast i ordbyte med de andra Stockholmsbladen, framför allt med tidningen Argus, som blef ett ständigt mål för hans gyckel. Tidningen och dess utgifvare, Magister Johan Johansson, voro ock genom sin dryga storordighet, utomordentliga sjelfbelåtenhet och sin kärlek för sesquipedalia verba ett synnerligt tacksamt ämne för skämt. Men Johansson var Dahlgren öfverlägsen i ihärdighet, framför allt i politiska och statsvetenskapliga insigter, och den senare förändrade inom kort i väsentlig grad sina åsigter. Dahlgren skref flitigt, mest poetiska saker, de flesta humoristiska. De äro dock mycket ojemna, somliga hörande till hans bästa, andra matta, rent af triviala. Af ett bref från Tegnér till Bernh. v. Beskow synes, att Dahlgren sökt af den förre erhålla bidrag till sin tidning. Han vände sig ock till Vitalis, men erhöll ett tvärt afslag med det tillägg, att tidningen vore illaluktande.