Mollberg, Berger Grälmakar Löfberg o. s. v. Till Ulla Vinblad litade i sällskapet, liksom hos Bellman, allas ögon. Ceremonierna voro af det befängdaste slag. Sällskapets handlingar, utgörande sju folioband, egas af sällskapet P. B. och innehålla en mängd stycken af Dahlgren. Ett annat likartadt samfund var det sig så kallande »Kongl. priviligierade sällskapet Pro vino et veritate Gröna Rutan,» som, stiftadt 1816, kunde fira sin 25:e födelsedag år 1841. Det betecknades likväl då såsom »fordom vidtbekant, nu mer mindre kändt.» Jemte Askelöf och Klas Livijn var Dahlgren äfven här den deltagare, hvars penna och humor togos i anspråk och beredvilligt stäldes till förfogande. Nämnas måste slutligen sällskapet P. B., för hvilket Dahlgren skrifvit flera högtidstal och många smärre stycken. Han var från 1831 till sin död samfundets Ordens-skald. Till åren 1839 och 40 hör Aganippiska sällskapet, i hvilket utom Dahlgren, Aug. Blanche och J. G. Carlén deltogo. Dess handlingar, som innehålla flera uppsatser af Dahlgren, förvaras, liksom Gröna Rutans, i Kongl. Biblioteket. <footnote>En annons i Aganippiska sällskapets tidning, Den Helikonska Vattenskopan, skrifven af Dahlgren, lyder: »Som till min kännedom kommit, att en och annan tagit sig för att mig oåtspord på ett mindre fördelagtigt sätt recensera mina arbeten, och i synnerhet ett bland mina senaste, Det går an, så får jag härmed avertera allmänheten, att jag hädanefter sjelf ämnar författa och i dagbladen insända recensioner öfver mina skrifter, hvilket härmed till collisions undvikande tillkännagifves. [C. J. L. Almqvist].</footnote> »Ehuru Dahlgren älskade glada samqväm, var han i sällskapslifvet icke mångordig, snarare hvad man kallar torrolig. Den långa, magra, framåt lutande gestalten hade i hela sitt väsende något tafatt och otympligt, hvilket gaf ett ännu mera löjligt uttryck åt de infall, dem han strödde omkring sig, samt de sprittande qväden, dem han alltid uppläste med det djupaste allvar... Han författade med utomordentlig lätthet. Man såg honom ofta vid muntra tillställningar, midt bland tillrustningar, sorl och prat, nedskrifva verser, erforderliga för tillfället, och dessa ögonblickets skapelser voro icke sällan de, som under solhöjden af hans poetiska lif mest blixtrade af qvickhet.» (Arvidsson). Men denna lätthet var för Dahlgrens författarekall en olycka. Hans snilles kraftiga flöde sönderdelades allt mer i små rännilar, hvilkas minskande innehåll först af honom sjelf, slutligen af andra ringaktades. Samtidigt med trägna embetsgöromål, flitigt författarskap och ett utbredt sällskapslif förde han en ganska stor