brefvexling. Endast några få bref från Dahlgren hafva stått utgifvaren till förfogande; men Dahlgren har sjelf bevarat de bref, han mottagit, och uppfylla dessa 5 qvartband. Han hade i Thomander en lika varm beundrare, som skarp granskare. Thomanders öfverlägsna lärdom, något bistra humor, samvetsgranna arbetssätt och gedigna fasthet togo dock snart försteget. Thomanders snille var ett fullrustadt rangskepp, ämnadt för haf, storm och strid; Dahlgrens en lustjakt, att på ofarliga vatten, under svajande vimplar, med sång och musik segla mellan vänliga stränder. Den vänskapsförbindelse, som troligen skänkt Dahlgren den största glädjen, var den med Eufrosyne (Fru Julia Kristina Nyberg), den förträffliga författarinnan, hvars snille endast gaf henne ännu rikare hjelpmedel att uttrycka det ömmaste hjertas hängifvenhet för allt skönt hos menniskorna och i naturen och ett upphöjdt sinnes ideala behof. Deras brefvexling varade i 25 år och slutade först med Dahlgrens död. Dahlgren var en synnerligt vänfast, godmodig och hjelpsam man, som hade svårt att säga nej. Strängt upptagen som han var, fann han tid för den brokiga mängd af uppdrag och kommmsioner, hvarmed hans vänner i landsorten och annorstädes ihågkommo honom, från Thomander, som lemnade honom till genomseende sina öfversättningar från Aristofanes, Shakspeare och Byron, från Eufrosyne, som flitigt använde hans granskning för sina arbeten och hans hjelp för att skaffa förläggare deråt, till presterliga vänners anhållan att hos föredragande statssekreteraren anstränga sitt inflytande till befordrande af deras pastoratsansökningar, samt -- det kinkigaste af allt -- att åt en ung brud besörja om köp och förfärdigande af brudklädning »på allra modernaste viset, begripes lätt, alldeles färdig och garnerad, utsirad kring halsen och med korta ärmar (ty jag har vackra franska handskar för tillfället), hvita silkesstrumpor och hvita sidensarsskor.» Dahlgren var en stor spektakelmakare, a practical joker. Ett gyckel med Thomander skildras af denne i ett bref från 1825 sålunda. »En söndagsmiddag kommer W. ut, öppnar en packa och öfverlemnar mig några nya böcker, tidningar och trenne bref. Jag urskiljer lätt himmelsbrefvet ifrån dem, som jorden tillhöra, söndergnuggar det sega sigillet och begynner läsa: »Min kära bror. Jag får härmed underrätta dig, att jag gjort concurs,» ögnar vidare ner, finner intet annat än 12 procent, 400 Rdr, 200 dito, 100 dito, lägger med all saktmodighet brefvet till samman, skjuter det helt sakta ifrån mig och begynner åter läsa i Böhm: Von wahrer Gelassenheit. -- »Redan