| I:296 |
Kom, fattigdom, och tag mig i din hydda!
Jag sett mig mätt uppå de stores glans.
Mot lyckans heta strålar mig beskydda!
Kom och mig slut i dina dalars krans!
Der finner jag igen min barndoms dagar,
Min släta klädnad och mitt ringa bröd,
Ett sinne, som på ödet aldrig klagar
Och har till vän åtminstone den bleka nöd.
O, litenhet utaf de höges välde!
O, bräcklighet utaf de rikes guld,
Der hämnd och afund sina giller stälde,
Der girigheten krälar i sin mull,
Der hvarje fjät betäcks af blod och tårar
Och nöjets dryck är en förgiftad ström,
Der sällskapet är blott en flock af dårar
Och korta njutningen en konvulsivisk dröm.
Nej, jag vill fly på fasans svarta vingar
Långt bort från dig, du lyckans falska verld,
Från nöjets smil, som endast ånger bringar,
Från höghetens, från guldets tomma flärd.
Kom, fattigdom! jag vet, du dig förbarmar,
Jag vet, du är ej döf för denna röst,
Kom och mig slut i dina trogna armar,
Kom och mig evigt tryck intill ditt hulda bröst!
Ack! blott en skugga af din lund jag önskar,
En liten källas våg invid din fot,
| I:297 |
Jag aldrig, aldrig ångra skall mitt byte.
En himmel ljusblå eger du och klar.
Från den du, sol, med dina strålar flyte
Ned i mitt hjerta alla, alla dar.
När qvällen flägtar med sin svala vinge
Och filomelen klagar från sin gren,
Ned till mitt öra englars harpor klinge
Ett mildt ackord från skyn vid månens silfversken.
Gråt icke mer, mitt arma, matta öga!
Sörj icke mer, du qvalda, tryckta själ!
I daln du stiger ned från fjellet höga,
Der länge nog du vandrade som träl.
Nu är du fri, dig inga bojor smycka.
O, ljufva lott, ej känd i lyckans land,
Att få naturen till sitt sköte trycka
Och hemta mödans bröd ur hennes egen hand!
