| I:306 |
Kan den blinde utaf solen njuta
Och den döfve utaf harmonien?
Nej! de stränga Nornor båda sluta
I beständig natt och tystnad in.
Likaså, när läkarkonstens dotter,
Helsan, flyr vårt hjerta och vår famn,
Hvad bli lifvets allra skönsta lotter,
Rikdom, ära, lycka, börd och namn?
Ja, när plågan på sin bädd oss sträcker,
Hvad är menskan då med all sin kraft?
Ingen njutning mer vår känsla väcker,
Dödt är minnet för den fröjd, vi haft.
Fåfängt kärlek, fåfängt vänskap säger:
»Gläds för stunden och förgät ditt qval!»
Ack! det sjuka hjertat mer ej eger
Mellan fröjd och smärta något val.
O, hvad himmelsk vällust då att stiga
Ur den natt, hvari oss plågan sänkt,
Åt Guds blida dag å nyo viga,
Hvad till rof för döden nyss var skänkt,
Helsans lifsluft in i hjertat draga
Och med stärkta sinnen mer och mer
Nya krafter med hvart pulsslag taga
Ur en verld, som åter mot oss ler!
Ja, hur ljuft att, der naturen speglar
Dagen om sitt lugna majestät
| I:307 |
Sitta uppå kullens höjd och minnas
Forna dar och mången lycklig stund,
Fröjda sig, att ännu vänner finnas,
Hvilka med oss knutit lifsförbund,
Hoppas, att på vandringen står åter
Än en kyss att gifva eller få,
Än en dag, som ej af smärta gråter,
Men i glädje lyckligt skall förgå!
Dubbelt skönt och dubbelt värdt vår hjerta
Blifver lifvet då uti sin prakt,
Liksom glädjen efter flyktad smärta
Eller lugnet, då sig stormen lagt.
Och när kärleken uppå oss blickar,
Trycker handen ömt och oförtänkt,
Tusen varma suckar hjertat skickar
Till den Gud, som helsan återskänkt.
Stå vi då, der drufvan purprad glöder
Och åt alla delar huldt sitt språng,
Vinkade af trogne, raske bröder,
Under klang af denna enkla sång:
»Var välkommen från de bittra öden!
Hvad du saknat, må du dubbelt nå!
Grafven gör oss lika uti döden,
Bålen uti lifvet likaså» --
Vi pokalen under tårar fatta,
Länge glömd och länge undangömd,
| I:308 |
