Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
O Tempora! o mores! ropade Kärleken, under det
Brudfärden tågade genom Pluti slott.
Uppå en präcktigt sirad bädd
Där lättjan sömnens vallmo strödde,
Den tunga Plutus, hälften klädd,
En domnad armbåg myndigt stödde.
Vid bullret som han hörde ske.
Han väcktes opp, och gäspade:
Och rynkande sin breda panna,
Och sträckande sin dumma kropp,
Han vinkar åt de konsters tropp,
Som vid hans läger passa opp,
At kring hans dästa massa stanna;
Och uti gälla toners lopp,
Hans snille och hans smak besanna.
Här på lade han sig åter at sofva. Du är en förargelig
Gud, Plutus, ropade Kärleken som icke kunde bärga sig
längre. Hvarföre befattar du dig med saker som du intet
mera förstår, än jag förstår at philosophera; du som naturen
skapat endast at smälta mat och at räkna penningar? An
mer: hvem har lämnat i din hand, magten at förena hjertan?
Plutus, du är för mycket kropp. Din dubbla haka och din
istermage passa litet för mina nöijen. Verlden skulle dö ut
under den tid du behöfver at sofva middag. Hvem är där?
frågade Plutus sagtmodigt och slumrade åter. Det är jag,
Plutus, det är jag, jag, jag, skrek Astrild med en så gällande
röst, at Plutus begynte gnugga sig i ögonen — Och denna
jag, som skriker så högt, lät se huru han ser ut. Kärleken
gick närmare — Ah! se, är det du Kärlek ? god dag Cousin;
du flåsar, du är trött af resan––––hören I som stån der borta,
sägen til at man bär in en säng åt hans Gudomlighet–––––––––-
11. — Leopold.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
