Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu utbedja vi oss läsarens uppmärksamhet för en
tafla af dessa omogna folkrörelser. Den borde blifva
värderik, om vi förmådde teckna efter naturen hufvudföremålet
på densamma. Yi mena icke det yttre af ett långt
ben-rangel under ett hufvud, der ingenting annat framstod, än
en ofantlig romersk näsa, som tycktes sammanvuxen med
en lika utstående spetsig haka, utgörande gemensam
för-skansning åt en mun, som de skylde och förvarade, äfven
mot faran att hemsökas af den rännil spanskt snus, hvilken
nu i stället ur näsborrarna omedelbart sökte sitt utlopp
öfver hakspetsen. Ansigtets likfarg bidrog ej heller att
försköna denna skepnad; ehuru det redliga, allvarliga, man
kunde nästan säga: majestätiska uttrycket i de ljusblå
ögonens öppna blick ingaf förtroende och manade till aktning.
Nej, det var det inre värdet af skånska jordbrukets och
sina underhafvandes fader: kammarherren baron Rutger
Macklean, med ett ord, hvilken var den förste som i Skåne
afskafFade de för allmogen tryckande och förnedrande
hofve-rierna, som beredde denne upplyste fosterlandsvän sia
vackra, sin förtjenta ryktbarhet, ehuru, enligt
biografens-anmärkning, “de poetiska svenskarne på decennier ej skrefvo
så mycket om detta Mackleans verk, som dagligen
skrefs-om en aktrises spel eller en poets visa, eller en hofvets
bal“*). Rutger Macklean, en aristokrat af gamla tidens
skrot och korn, handlade med kraft, handlade ihärdigt,
handlade af sjelfständig öfvertygelse, obekymrad både om
hofgunst och folkgunst, så nitiskt och rastlöst han än
arbetade för folkets bästa.
Han skakade hufvudet af förtrytelse, då han jemförde
1811 års påbud om förstärkningsmanskapet med 1809 års
beslut, som dertill gaf rättighet. Han suckade, då han
hörde den oro, åtgärden förorsakade bland allmogen. Han
rynkade ögonbrynen, då han förnam landshöfdingens rädsla
och vägran att lemna de muntliga upplysningar, som med
skäl äskades. Han skulle skurit tänderna — såvida tänder
funnits i hans mun — vid underrättelsen om böndernas
uppbrusning och beväpnade styrkans idrotter.
Det blef honom beskärdt att se faran på nära håll*r
och han såg henne stint i synen, utan att blinka.
*) Dersammastädes; nionde bandet; första häftet; sid. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
