Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöje, äro oss kända. Hans maj:t vill derför ock omfatta*
hvarje tillfälle, att visa er sin bevågenhet, och på min
vänskap kan ni alltid räkna, begriper ni? BehÖfver ni för
er egen del penningar, eller behöfver polisen dem vid ett
tillfälle sådant som detta, för att bereda något
sammanhang, någon medelpunkt åt glädjeyttringar, så kan ni tryggt
vända er till mig: min kassa står er alltid öppen.“
“För min enskilda del,“ svarade Mörner, med allvar
och lugn och värdighet, “gör vissheten att ega kungl. maj:ts
och ers kungl. höghets nåd, och mitt samvetes vitnesbörd,.
tillfyllest. Min lön och min hustrus förmögenhet förslå
till alla våra behof, och jag skulle i alla fall icke vara
nog oförsynt, att falla öfverheten besvärlig med
framställningar om understöd, Emellertid tackar jag ers kungl..
höghet underdånigst för dess ädelmodiga anbud, och ännu
mer för den uppmuntran att fullgöra tunga och kinkiga
tjensteåligganden, som min nådige herre lofvar anslå åt
polisen. Ty rätt uppriktigt sagd t, äro de medel man har,
för att hindra brott och komma brottslingar på spåren,
allt för ringa.“
“Derom är nu ej fråga, herr öfverståthållare! Ni har
helt och hållet missförstått mig,“ återtog kronprinsen, med
dold harm. “Min afsigt är, att belöna och uppmuntra till
sådana tänkesätt af medborgerlighet, som dem man just
nu är sysselsatt att uttrycka nedanför mina fönster.“
“Dessa glädjerop äro frivilliga, nådige herre!“
anmärkte Mörner, skarpt blickande kronprinsen i ansigtet,
“och vore eljest ingenting värda. Jag skulle ej kunna
låna mig, eller tillåta mina underordnade att använda sig
för ett bedrägeri emot ers kungl. höghet, som vore till och
med dubbelt, om man toge min nådige herres penningar,
att dermed betala uttryck af känslor, som blott vore diktade.^
I ögonblicket kastade Karl Johan om, klappade
öfver-ståthållaren på axeln och yttrade, fryntligt:
“Ni är en ädel man, herr grefve! Jag har länge vetat
det; men (tilläde kronprinsen, skämtsamt leende) det skadar
ju icke, att äfven kunna åberopa för andra, det man satt
sina vänner på prof, och att de genomgått detsamma med
heder?“
När öfverståthållaren tog afträde, slungade Karl Johan
efter honom ett vredgadt och hånande ögonkast, krökte
försmädligt öfverläppen och höjde axlarna. Derefter ringde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
