Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
historiska tidsbilder.
Rothschild, Salomon Heyne och så många andra, med
jem-jorelsevis till de länders rikedomar och rörelse, i hvilka de
lefva, icke större förmögenhet, än Benedicks eger i Sverige,
uppförde sig lika smulgråtaktigt som han, så skulle de
mosaiska trosbekännarne ej njuta särdeles aktning i den
bildade verlden.u
Karl Johan var i allmänhet hvarken hämndgirig eller
långsint; men ett par omständigheter, som kommit tills
hans kunskap, hade bidragit att uppreta honom mot nämnde
handelshus. Legationsrådet * * hade gjort Michaelson &
Benedicks åtskilliga tjenster i London, och blifvit betackad,
med uttryckt önskan, å handelshusets sida, att det måtte
framdeles komma i tillfälle att vara honom angenäm. (Vi
bestrida icke, ehuru vi ej veta det, att * * möjligtvis kan
hafva erhållit kontant vedergällning för sina uppdrag.) * *,
som af konungen i Danmark fått en vacker diamantring,
behöfde afyttra den vid en resa till Berlin, dit han blifvit
skickad, och utbjöd ringen till salu åt Michaelson &
Benedicks. Den äldre af namnet besåg ringen, höjde axlarna,
förklarade, att den egentligen ej hade något värde, på sin
höjd 50 riksdaler banko, eller allra högst 75 riksdaler
samma mynt; men af vänskap och gammal förbindelse till
* *, ville Benedicks sträcka sig till 100 riksdaler. * *
tackade, men behöll sin ring och medförde den till Berlin,
der han lät värdera ringen af en juvelerare, som
uppskattade den till 350 preussiska thaler och erlade
kontant 325 riksdaler eamma mynt *).
“Lumpet!“ utbrast Karl Johan, då förestående
berättades honom, “jag hade ej velat ertappa ett sådant drag
hos en svensk millionär."
“Svensk är han ju ej heller, nådigste herre!“ läspade
en kammarherre. “Han är jude.“
“Huru, min herre!“ bestraffade konungen, ännu mer
misslynt. “Det är just edra egna så kallade landsmäns
nationallyten: högfärd och afundsamhet, som hindra en hos
er bosatt, fridsam och idog befolkning, — främling till
sitt ursprung, det är sant, men lika fästad vid den svenska
jorden, som någon bland de öfriga — att blifva hvad den
borde, kunde och ville vara, om ej edra dåraktiga
fördomar gjorde nästan omöjligt för dem att egna sig åt andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
