Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
åt dem allesammans, härmade major Whyte,
spelade komedi, skrattade själf mera än de andra
åt sina egna infall ocli blef slutligen ond, när
de sade, att de voro sömniga och längtade att
få sofva i fred.
När lion ändtligen kom in i sitt rum, var
det mycket sent. Natt var det ännu, men som
en svag skär strimma började majsolen redan
gry i öster.
Hon gick långsamt genom rummet fram
till det öppna fönstret och blef stående där.
Mohawkdalen låg full af dimma, ocli när hon
böjde sig ut, märkte hon, att det duggregnade,
fint och tätt.
Marion stod länge vid fönstret. Plötsligt
vände hon sig om till kammarpigan, som stod
och väntade.
»Du kan gå,» sade hon bara och gjorde
en rörelse med handen. »Jag är alltför gräsligt
trött...»
Pigan neg ocli gick. De två ljusen stodo
och brunno framför toalettspegeln. Marion gick
trött öfver golfvet och blåste ut dem. Ett
ögonblick satte hon sig ned i den stora länstolen
vid sängen, men hon hade ingen ro på sig,
det kändes som om hon skulle kväfvas. Hon
suckade högt och otåligt, reste sig upp och gick
ånyo bort till fönstret.
När hon kom fram till det, höll hon nästan
på att skrika. Ty utanför — hans hufvud nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
